I en artikel om vad som hänt med ett planerat stugområde nämndes en före detta politikers roll. Uppgifterna var av sådan karaktär att hen hade rätt till samtidigt bemötande, vilket inte skedde.
Mariestads-Tidningen, dnr. 24503, exp. nr. 20/2025
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Mariestads-Tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 27 november 2024 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Mariestads-Tidningen.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har till Allmänhetens Medieombudsman (MO) anmält artikeln Del 1: Exploatörens dröm om lyxstugor skapade sår som består i A-området [plats angiven] publicerad på mariestadstidningen.se och i tryckt tidning den 11 november 2024.
Vad mediet publicerade
Ingressen
”Det började som en entreprenörs dröm om lyxiga stugor vid en idyllisk vik på B-ön.
Av det blev det … ingenting.
I dag finns bara såren i naturen och en strand som inte längre platsar bland kommunens offentliga badplatser.”
Artikeltexten
”Förr var A-området på sydvästra B-ön en populär badplats. Barnfamiljer uppskattade den långgrunda viken med sandbotten.
– Vi var ofta där och badade när barnen var små, minns NB, som bor på cykelavstånd.
I dag är idyllen i A-området sargad. Området är övervuxet av grovt gräs, pölar med stillastående vatten trängs med tjocka vassruggar. För den som tar sig ner till sjökanten är det inte len sand som möter fötterna utan dyig botten.
– Vi kan inte gå dit med barnen, de sjunker till knäna, säger en annan närboende.
Stranden ägs av Kommun D. Trots det finns A-området inte längre med bland listan över kommunala badplatser. Orsaken är enligt NC, chef för gata, hamn och park i Kommun D, att den är i för dåligt skick.
– Det finns ingen sand kvar. Stranden måste restaureras först och det har vi inte budget till just nu, förklarar han.
Men hur blev stranden förstörd? Vad var det som hände med badparadiset?
Allt har sin början i en önskan om att använda sig av platsens naturliga skönhet. Redan på 1980-talet hade Kommun D en ambition att utveckla området för både rörligt friluftsliv och fritidsbebyggelse.
Det dröjde dock ett par decennier innan tankarna resulterade i något konkret. I juni 2002 antogs en ny detaljplan för området. Den säkerställde att det skulle vara en allmän badplats vid A-området och möjliggjorde en camping som inkluderade uthyrningsstugor.
I detaljplanen målades en bild av en verksamhet med ett hundratal platser upp. Man såg framför sig hur besökarna skulle strömma till under varma sommardagar. Parkering med plats för uppåt 300 fordon trodde man skulle behövas.
Samtidigt sålde kommunen huvuddelen av de tolv hektar mark som detaljplanen omfattade till en privat aktör. Han startade upp en naturcamping med enkla faciliteter.
Så förblev det under 15 år. Turistmeckat som både privata och kommunala aktörer hade sett framför sig förverkligades inte.
2017 fick NN upp ögonen för A-området. X-politikern [parti angivet] från Y-ort såg möjligheten att exploatera den natursköna platsen, men planerna fick vänta. Efter att hen hamnat i ekonomiskt trubbel och stämts på mångmiljonbelopp saknade hen pengarna som behövdes för att satsa på B-ön.
Ungefär i samma veva beslutade politikerna i kommunstyrelsens arbetsutskott i D att revidera detaljplanen för A-området. Om det var just NN eller någon annan som bidrog till detta är oklart, men kommunalrådet ND [parti angivet] bekräftar att det var ”en intressent” som gjorde att ärendet lyftes upp på agendan.
Några månader senare pekade kommunen ut platsen som ett LIS-område. Förkortningen står för landsbygdsutveckling i strandnära områden och kan göra det lättare att få dispens från strandskyddet som finns runt C-sjön.
I början av 2020 var NN tillbaka på B-ön. Då hade hen hittat en finansiär som kunde förverkliga hens planer på ett lyxigt stugområde nära C-sjön. Den svenskamerikanske affärsmannen NA köpte campingen genom sitt bolag Z för 3,5 miljoner kronor.
NN utsågs till projektledare och för MT berättade hen att området skulle ställas i ordning enligt den 16 år gamla detaljplanen. Det skulle byggas små övernattningsstugor och badplatsen skulle snyggas till.
– Området är så förbaskat vackert så miljön får inte förstöras. A-området förtjänar att utvecklas med gånglederna till E och F. Detta kan ses som en del i utvecklingen av B-ön, sa NN till MT i januari 2020.
Snart kom även annonser ut på webben om byggklara tomter. Där angavs att det fanns möjlighet att stycka av mark och bygga fritidshus i A-området, trots att detaljplanen inte hade ändrats. Det väckte många frågor hos lokalbefolkningen på ön.
– Det var konstigt. På B-ön finns ett antal områden där man får bygga, som vid brofästet och skolan. Då kan man inte hux flux bestämma att det ska byggas på ett annat ställe. Först krävs en ordinarie planprocess och en lagakraftvunnen plan, säger B-bon NB.
Samtidigt pågick arbetet vid campingen. Det skulle byggas omklädningsrum med indraget vatten och på bergssluttningen i öster planerades för ett tjugotal stugor. Där avtäcktes marken och lösa stenblock rullades ner från hällen högst upp. Buskar och sly togs bort och närmare stranden jämnades marken till för att kunna så gräs.
Under sommaren 2020 röjdes vass i viken. En grävmaskin grävde upp växtligheten med rötterna och lade schaktmassorna uppe på land. Det hade länsstyrelsen och kommunen gett sitt tillstånd till, men i efterhand konstaterar flera inblandade parter att resultatet inte blev bra.
– Det var ett jättekonstigt ingrepp, tycker D:s gatuchef NC.
– Ett misstag, anser B-bon NB och får medhåll av andra närboende.
Projektledare NN ville också muddra i viken och säkra strandlinjen, men det sa länsstyrelsen nej till.
Sedan placerades flera villavagnar ut på området. Det väckte reaktioner; klagomål kom in till kommunen som noterade att det saknades bygglov för byggnaderna. Fastighetsägaren uppmanades att ta bort dem annars skulle en sanktionsavgift på 100 000 kronor tas ut. Så skedde också, men först ett år senare.
När MT var i kontakt med NN under sommaren 2021 uttryckte hen uppgivenhet. Hen lämnade uppdraget som projektledare och samma höst sålde Z campingområdet på B-ön till ett annat av NA:s bolag, Z2 Det bolaget står alltjämt som ägare till marken.
Två år senare har grönskan börjat ta över platsen. Utländska turister i husbil sover gärna en natt vid A-området, men särskilt badvänligt är det inte längre och spåren efter ingreppen i terrängen finns kvar.
LÄS MER: I kommande delar berättar myndigheter och markägaren om hur de ser på det som hände i A-området och platsens framtid.”
Övrigt
Artikeln bildsattes bland annat med en bild av anmälaren med bildtexten: ”NN ledde projektet där tanken var att skapa en modern anläggning med lyxiga stugor, omklädningsrum och avlopp. Hen ville muddra i den långgrunda viken så att båtar skulle kunna köra in.”
Anmälan
NN förde fram i huvudsak följande.
Mariestads-Tidningen hade inlett en subjektivt vinklad artikelserie där hen utpekades för att indirekt ha begått miljöbrott. Reportern rådfrågade inte anmälaren eller kollegor, beredde hen inte utrymme att kommentera och använde sig av källor som saknade relevans. Reporterns personliga åsikter slog igenom i artikeln.
Artikeln innehöll flera sakfel och journalisten bemödade sig inte med att kontrollera ett enda av de påståenden som framfördes i artikelserien. Hen gavs inte möjlighet att kommentera artiklarna där hen omnämndes eftersom reportern inte fick kontakt med hen genom de tillgängliga källorna, vilket reportern medgav. Denne hade dock inte alls ansträngt sig för att söka efter hen.
Journalisten hade enkelt kunnat få tag på hen genom sociala medier, via gemensamma bekanta eller genom att ringa till anhöriga med samma ovanliga efternamn för att efterfråga uppgifterna. Hen bereddes inte möjlighet att besvara ett enda angrepp i artikeln förrän i efterhand. Då hade skadan redan skett. Läsare som tog del av artikeln men inte läste påföljande artiklar fick en snedvriden uppfattning av skeendet.
Samtliga som intervjuades i artikeln hade en åsikt som gick emot hens. Källor journalisten använde satt i jävsposition. Hen angreps och journalisten hade en egen agenda med artikeln.
Mediets svar
Mariestads-Tidningen svarade genom Karin Eriksson, chefredaktör, och förde fram i huvudsak följande.
Tidningen skrev en artikelserie i tre delar om A-området, ett strandområde på B-ön i Kommun D. Det var i den första delen som anmälaren omnämndes såsom projektledare för Z, det bolag som köpte marken för exploatering. Artikeln utgick från tidigare publiceringar och var en historisk återblick. Det var utvecklingen av A-området som beskrevs och artikeln var således inte någon ny granskning av anmälarens roll eller agerande.
Reportern gjorde en gedigen research, intervjuade flera personer och läste ett stort antal handlingar. Materialet som presenterades var ett journalistiskt urval. Det var korrekt att reportern sökte efter anmälarens telefonnummer under arbetet och försökte nå hen med tidigare kontaktuppgifter utan att lyckas. Det var dock inte avgörande för publiceringen då artiklarna endast refererade till redan publicerade uppgifter gällande anmälarens roll som projektledare.
Anmälaren hörde av sig till reportern efter den första artikeln och ville ha svar på vissa frågor. Reportern erbjöd då att anmälaren skulle få komma till tals i en intervju och att eventuella sakfel skulle rättas. Anmälaren avböjde detta och reportern fick inte någon uppgift om konkreta sakfel i artikeln. Två av artiklarna i artikelserien var opublicerade när mejlväxlingen med anmälaren inleddes och det fanns således utrymme i publiceringen för hens syn på skeendet.
Anmälarens kommentar
Tidningen strävade inte efter att anmälaren skulle få komma till tals eller att alla parters ståndpunkter återgavs. Hen frågade vid inte mindre än sju tillfällen efter vilka dokument reportern hade tagit del av. Varken nyhetschefen, chefredaktören eller reportern svarade.
Hen lämnade en skriftlig kommentar till reportern med följande lydelse: ”Jag förutsätter att följande publiceras: NN har avböjt att kommentera det hen anser vara starkt vinklade reportage utan subjektivitet.” Reportern svarade att det noterades att anmälaren inte ville kommentera artikeln. Tidningen vägrade alltså att publicera den kommentar de hade efterfrågat, helt enkelt för att kommentaren var kritisk mot tidningens rapportering.
En person intervjuades och omnämndes som sakägare. I själva verket var hen jävig eftersom hen var tjänsteman på Länsstyrelsen.
Ytterligare skriftväxling
Tidningen svarade att anmälaren avböjde att vara med i en intervju och att hen inte heller redogjorde för några konkreta sakfel i artikeln. Det som hade skrivits om hen var endast referat från tidigare publicerat material.
Anmälaren yttrade att tidningen felaktigt angav att artikeln enbart handlade om gamla citat. Artikeln handlade även om framtiden och hen bereddes inte möjlighet att svara.
Ärendets handläggning
Medieombudsmannen har som bakgrund även tagit del av artiklarna Del 2: Badidyllen som myndigheterna glömde och Del 3: Markägaren om A-området: ”Det ser inte jättefint ut” som publicerades på mariestadstidningen.se den 12 respektive den 13 november 2024. Båda artiklarna publicerades i tryckt tidning den 13 november 2024.
Medieombudsmannens bedömning
Medieombudsmannen ska pröva om anmälaren har utsatts för en oförsvarlig skada genom publiceringen.
Artikelserien består av en uppföljning av tidigare reportage som tidningen gjort om planerna för området. Del ett i serien – den artikel som nu är i fråga – utgör en redogörelse för vilka åtgärder som hade planerats och vad som har utförts.
Anmälaren är utpekad eftersom hen nämns med namn och även syns på bild. Artikeln handlar till stor del om vad som hänt på området men innehåller ett antal kritiska formuleringar. Till exempel beskrivs att anmälaren hamnat i ekonomiskt trubbel och stämts på mångmiljonbelopp, att vissa åtgärder vidtagits utan ändring i detaljplan eller bygglov, att ett beslut att röja vass i viken var ”ett jättekonstigt ingrepp”, enligt kommunens gatuchef, och det uppges att ”spåren efter ingreppen i terrängen finns kvar”. Även om kritiken främst riktar sig mot bolaget och markägaren anser jag att även anmälaren i viss utsträckning lidit en publicitetsskada genom formuleringarna.
Frågan jag har att utreda är då om publicitetsskadan har varit oförsvarlig eller inte. För att avgöra det tittar jag på allmänintresset för det som publicerats, anmälarens ställning, beläggen mediet haft för sina påståenden samt om anmälaren fått möjlighet att bemöta uppgifterna.
Det finns ett allmänintresse i att rapportera om samhällsutveckling och uppföljningar av pågående exploateringsprojekt. Vad avser anmälarens ställning framkommer att hen fram till år 2021 var projektledare med uppdraget att iordningställa och utveckla det aktuella området. Hen har tidigare uttalat sig i medier om saken. Även om hen numera avslutat sitt uppdrag som projektledare anser jag att hen under en tid fortsatt får tåla granskning och namngivning i samband med rapportering om hur projektet fortskridit.
När det gäller frågan om belägg är MO:s uppgift inte att avgöra vad som är sant eller falskt. Det jag tittar på är om mediet haft underlag, eller belägg, för att göra publiceringen. Tidningen har till stor del har utgått från tre tidigare artiklar, från år 2020 och 2021, och det material som redovisades i dessa. Anmälaren och andra personer intervjuades då. Inför den aktuella artikeln har ytterligare två personer intervjuats. Vidare redovisas att journalisten tagit del av offentliga handlingar såsom detaljplaner. Enligt min mening framstår det underlag som mediet baserat reportaget på som tillräckligt robust. Jag finner därför inte skäl att rikta kritik mot tidningen för hur den hanterat frågan om belägg.
Det framgår inte av den anmälda artikeln att mediet sökte anmälaren för en kommentar före publiceringen och tidningen vidgår även detta i sitt yttrande till MO. I artikelseriens tredje och avslutande del, som publicerades två dagar efter den anmälda artikeln, redovisas dock att mediet varit i kontakt med anmälaren men att hen då avböjde att kommentera.
En grundprincip är att den som utsätts för skadliga uppgifter i en publicering ska få bemöta dessa. Ju allvarligare uppgifter som förekommer, desto större är kraven på ett samtidigt bemötande. Som ovan konstaterats förekommer det vissa skadliga uppgifter i publiceringen. Det hade enligt min mening varit bra om tidningen hade låtit anmälaren svara på kritiken i samma artikel. Artikeln i fråga är dock en bakgrundsbeskrivning och uppgifterna är inte så direkt kränkande för anmälaren att ett samtidigt bemötande varit nödvändigt i detta fall. Då tidningen i vart fall sökte hen inför den tredje delen, som publicerades två dagar efter den anmälda artikeln, stannar jag vid att frågan om bemötande har hanterats på ett medieetiskt acceptabelt vis. Att man inte citerat anmälarens kommentar kring detta ordagrant utgör inte heller skäl för ingripande från min sida.
Sammanfattningsvis anser jag att Mariestads-Tidningen har hållit sig inom det medieetiska ramverket vid publiceringen och att den skada anmälaren orsakats inte har varit oförsvarlig. Ärendet skrivs därmed av.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Anmälaren överklagade MO:s beslut till Mediernas etiknämnd och anförde sammanfattningsvis följande. MT har inte sökt honom inför publiceringen och har inte låtit honom få sin kommentar publicerad. Det är ett uppenbart brott mot det egna regelverket som borde rendera en anmärkning.
Mediet har inte yttrat sig i nämnden.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Nämnden delar MO:s bedömning att det finns ett allmänintresse i rapporteringen och att anmälaren i egenskap av tidigare projektledare får tåla en granskning. Nämnden finner inte heller skäl att frångå MO:s bedömning att mediet har haft belägg för uppgifterna i reportaget. Den medieetiska fråga som återstår gäller anmälarens möjlighet till bemötande.
Den medieetiska huvudregeln är att medier ska sträva efter att ge den som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Detta innebär i och för sig inte att den som är föremål för uppföljande artiklar alltid måste ges möjlighet att bemöta det som skrivs i varje ny artikel. Det kan vara tillräckligt att tidningen redogör för vad personen tidigare har uppgett. Vid bedömningen av om detta är tillräckligt är det bland annat av betydelse vad granskningen gäller, i vilken utsträckning tidningen redovisar vad den granskade tidigare uppgett och om den senare artikeln innehåller nya uppgifter som den granskade bör ges möjlighet att bemöta. Det ska alltid göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
I förevarande fall är det visserligen fråga om en uppföljande artikel, men dels hade det gått flera år sedan de förra artiklarna, dels hade mediet tillfört nya uppgifter i form av nya intervjuer. Enligt nämnden borde därför mediet ha strävat efter att ge anmälaren tillfälle att på nytt kommentera kritiken genom ett samtidigt bemötande. Mediet kan enligt nämndens mening inte anses ha gjort tillräckligt i det avseendet. Att den granskade senare gavs en möjlighet att kommentera kritiken i uppföljande artiklar påverkar inte bedömningen i förevarande fall. Mariestads-Tidningen ska därför klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordförande Linda Haggren samt Hanna Nyberg, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Nils Hanson, utsedd av Sveriges Television, Carina Tenor, utsedd av Utbildningsradion, Robert Hårdh, Ruth Mannelqvist, Laura Hartman och Karin Johannesson, representerande allmänheten.
Dessutom har Per Lyrvall, representerande allmänheten. varit närvarande vid ärendets behandling.
________________________________________
Ledamoten Carina Tenor förklarade sig skiljaktig och anförde följande.
Jag är skiljaktig och instämmer i MO:s bedömning att uppgifterna om anmälaren är mer av bakgrundsbeskrivning, samt att ett samtida bemötande hade varit önskvärt men att tillfälle till bemötande getts inom ramen för artikelserien.