Nerikes Allehanda frias för publicering av e-post

oktober 11 2021


Nerikes Allehanda bröt inte mot god publicistisk sed när man publicerade en persons e-post kopplat till ett brottmål.

Nerikes Allehanda, exp.nr 40/2021 dnr. 20318

Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till pressetiskt klander av Nerikes Allehanda.



Genom beslut den 25 maj 2021 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Nerikes Allehanda.

MO:s beslut hade följande lydelse.

Vad Nerikes Allehanda publicerade

Den 29 augusti 2020 publicerade Nerikes Allehanda en artikel med rubriken Här är nya breven som avslöjar misstänkte [plats angiven] mördarens kontroll: ”Ser att han loggar in en gång i timmen på min mejl”. Artikeln publicerades på tidningens webbplats och, samma dag, i den tryckta utgåvan med rubriken Nya breven som avslöjar den misstänktes kontroll.

Artikeln var en del av tidningens rapportering om det så kallade [Ort angiven] mordet, där en kvinna hade hittats mördad i området [ort angiven] i [månad och årtal angivet].

En man hade åtalats för att ha mördat kvinnan, men han hade frikänts av tingsrätten. Under huvudförhandlingen i tingsrätten hade den åtalade mannens A [anhörige], vittnat. A hade enligt artikeln tidigare varit häktad, misstänkt för mordet, men hade avskrivits från utredningen.

Åklagaren hade nu överklagat tingsrättens frikännande dom till hovrätten och åberopat ny bevisning. Den nya bevisningen var e-mejlkonversationer mellan A och en annan man, som också hade vittnat under huvudförhandlingen i tingsrätten.

Bevisningen skulle enligt åklagaren visa att den [x]-årige åtalade mannen hade ett kontrollbehov, att han inte var främmande för att logga in på andras konton och att han haft ett motiv till att genomföra mordet.

I e-mejlen hade A och det andra vittnet skrivit till varandra och diskuterat att [x]-åringen tycktes övervaka deras kontakter.

”Tror jag sa igår att jag var ganska övertygad om att NN läser min mejl. Jag vet nu med säkerhet att han gör det. Ser att han cirka en gång i timmen loggar in på min mejl”, skrev hon.

A funderade i ett av breven på om x-åringen [ålder angiven] kunde ha buggat hennes bil och avlyssnat henne i smyg.

”Jag funderar själv mycket på vad NN gör och inte gör. Tror dock inte att han skulle placera något i bilen för att se och lyssna. Men samtidigt har han förvånat mig innan.”

Under huvudförhandlingen hade A fått frågan om vilka kommunikationsmedel som hon använt när hon samtalat med mannen. Hon hade radat upp olika meddelandetjänster. När åklagaren frågade varför de använt sig av olika sätt att samtala med varandra, svarade hon att hon inte visste, och att det inte funnits någon speciell anledning till det.

I e-mejlen framkom en annan bild. A beskrev hur x-åringen tycktes läsa deras kommunikation i smyg.

”Vet att jag aktivt letar efter tecken på att han varit inne i telefonen eller mina mejl. Tittade historiken och ser att han varit inne i mejlen igen…men även att han kollat var min telefon är samt min tidslinje på Google. Hade ingen aning om tidslinjen. Den visar alla platser jag har varit på och hur lång tid det tar för mig att transportera mig mellan platser. Har nu stängt av den funktionen.”

Hon skrev i ett e-mejl i april 2018 från en ny adress och meddelade mannen att hon bytt.

”Kan du skicka ett mejl till vanliga adressen om du tycker att det är ok. Vill gärna se om NN öppnar direkt… Vill bli mer säker på det jag redan vet.”

I nya förhör med polisen under sommaren 2020 uppgav mannen att han och A fortfarande hade nära kontakt. När de träffats hade han fortfarande känslan av att x-åringen övervakade dem.

NA hade varit i kontakt med A som inte ville lämna någon kommentar.

I artikeln fanns också en bild på ett e-mejl. Uppgifterna om avsändare och mottagare hade dolts. Däremot framgick följande innehåll i e-mejlet:

”Hej fina du,
här är nya adressen.
Tycker massor om dig!!!!
KRAM”

Under bilden fanns följande bildtext:

”I ett mejl adresserat 6 april 2018 skriver A att hon skaffat en ny mejladress.”

I artikeln på tidningens webbplats fanns också en svartvit bild på en person, vars ansikte hade dolts.

I tidningens tryckta utgåva omnämndes artikeln på förstasidan. I den tryckta utgåvan fanns också en faktaruta, där uppgifterna kring mordet sammanfattades.

Anmälan

Den kvinna som kallades ”A” anmälde publiceringen.

Publiceringarna hängde samman med andra publiceringar i detta specifika brottsmål. Mordutredning hade genererat över 100 artiklar på nätet samt ungefär lika många i den tryckta upplagan. Detta var enligt tidningens egen uppgift den största enskilda händelse som skapat så många artiklar. Det fanns en stor kännedom om fallet bland tidningens läsare och det var allmänt känt vilka de olika personerna var, även om NA inte publicerat anmälarens namn.

Hon blev illa berörd när tidningen i de anmälda artiklarna publicerat e-mejl mellan henne och en nära vän. Här hade tidningen inte värnat om hennes integritet. I mejlet hade hon skrivit om privata känslor som inte alls hade med mordutredningen att göra. I samma nätartikel finns en skuggad bild av henne.

Hon anförde vidare att tidningen i publiceringarna gått till angrepp mot henne och indirekt påstått att hon ljugit under rättegången.

Tidningen hänvisade till att e-mejlkonversationen visade att hon varit kontrollerad och att det var därför som hon använt olika sätt att konversera med andra. Detta var tidningens slutsats, inte fakta. Tidningen skrev vidare inte i kronologisk ordning, utan använde citat från e-mejl i en ordning som gjorde att de togs ur sitt sammanhang.

Hon hade fått möjlighet att kommentera uppgifterna innan publicering. Hon avböjde dock eftersom hon tidigare upplevt att NA gjort övertramp mot hennes personliga integritet. Hon var också rädd för hur saker hon skulle säga kunde återberättas och att de skulle användas i den kommande rättegången i hovrätten.

Hon redogjorde för skälen till att hon reagerat så starkt på publiceringarna. Under huvudförhandlingen i målet hade hon hörts som vittne. Tidningen hade rapporterat direkt under förhöret och bland annat publicerat en bild på hennes ytterdörr. Bilden låg kvar även efter direktrapporteringen. I anslutning till detta hade tidningen skrivit en krönika med ännu en bild på dörren, denna gång var den öppen. I krönikan hade tidningen skrivit att hon kunde sitta och hitta på i rätten och inte behövde tala sanning och att skribenten hade svårt att tro på hennes berättelse.

Tidningen använde sig av material som förvisso var offentligt, men som skadade henne som person mer än att tillgodose allmänhetens intresse.

NA:s svar

Tidningen yttrade sig genom ansvarige utgivaren Anders Nilsson.

Det aktuella mordet var det mest omskrivna kriminalfallet i tidningen någonsin. I skrivande stund hade NA publicerat 305 artiklar om mordfallet. Det fanns heller inget brott i [ort angiven] som väckt så stort intresse hos allmänheten. Under rättegången följde tidvis upp till 13 000 personer NA:s direktrapportering från rättssalen. Artiklarna under rättegången lästes digitalt 500 000 gånger.

Då det handlade om ett mycket grovt brott som också väckte stort intresse innebar det sammantaget att allmänintresset var mycket stort för denna händelse. Varje gång det fanns relevanta nyheter att berätta kring mordet så var det så pass viktigt att allmänheten hade rätt att få veta.

Under hela NA:s bevakning hade tidningen anonymiserat alla inblandade, förutom offret. Det gällde såväl den huvudmisstänkte som anmälaren, som också varit misstänkt och suttit häktad i denna mordutredning.

De anmälda artiklarna innehöll uppgifter om den nya bevisning som åklagaren lagt fram inför hovrättsförhandlingen. Uppgifterna var centrala i överklagandet och skulle enligt åklagaren visa på den huvudmisstänktes motiv för mordet. Det handlade om utdrag ur mejlkonversationer som avslöjade den huvudmisstänktes kontrollbehov.

Mejlen var skickade mellan en man och anmälaren. Samma man vittnade också i

rättegången i tingsrätten. Efter rättegången tog mannen kontakt med polisen och lämnade då över e-mejlkonversationen. Det var några av dessa mejl som NA publicerat i de anmälda artiklarna. Samtliga mejl som publicerats innehöll uteslutande konversationer som visat på det kontrollbehov som den huvudmisstänkte hade.

Om ett mycket uppmärksammat mordfall överklagades till hovrätten var det tidningens skyldighet att berätta vad åklagaren hade för ny bevisning att presentera. Detta gjordes genom att lyfta fram det som åklagaren ansåg vara nytt och avgörande. Då mejlen enbart kretsade kring samma ämne och visade på ett kontrollbehov hos en tredje person, var det inte integritetskränkande att publicera dem.

Tidningen hade inte påstått att anmälaren ljugit under rättegången. NA skrev däremot att anmälaren inte förklarat varför hon och mannen använt sig av så många olika sätt att samtala med varandra. Detta förklaras genom de e-mejl som tidningen publicerat. Tidningen var noga med att fråga om anmälaren ville ge sin syn på de nya uppgifterna innan publicering, men hon avböjde. NA skrev också i artikeln att anmälaren inte längre var misstänkt för något och var avskriven från utredningen.

Sammantaget var allmänintresset så stort kring detta mord att publiceringen av ny och central bevisning i ett överklagande till hovrätten var motiverad.

Anmälarens kommentar

Mängden läsare som följde tidningens rapportering gjorde att kränkningen av hennes integritet blev större. Tidningen bidrog till det stora intresset genom mängden publiceringar.

Hon delade tidningens uppfattning om att händelsen var av allmänintresse som skulle rapporteras om på ett sakligt sätt. Hon förstod att tidningen hade en skyldighet att skriva om den nya bevisningen som åklagaren åberopat i hovrätten. Men den anmälda artikeln publicerades mer än en vecka efter överklagandet. Om NA ansåg att det var av vikt att rapportera om den nya bevisningen, borde det väl ske i samband med överklagandet. Tidningens dröjsmål fick henne snarare att tro att NA ville hålla liv i händelsen och sälja lösnummer.

Hon delade inte tidningens uppfattning om att de e-mejl som publicerats uteslutande visade på det kontrollbehov som den huvudmisstänkte hade. I det e-mejlet som utgjorde huvudbilden i artikeln fanns inget sådant. Där stod:

”Hej fina du,
här är nya adressen.
Tycker massor om dig!!!!
KRAM”

Man kunde kanske tycka att detta inte var särskilt utlämnande men för henne, men i den situation hon var i så var det så. Sökte man på nätet efter [plats angiven] mordet och A dröjde det inte länge innan man hittade hennes riktiga namn och andra uppgifter om henne.

Hon påstod inte att tidningen ljugit i artikeln, utan att den indirekt drog felaktiga slutsatser.

Hon ansåg att rapporteringen om överklagandet hade kunnat göras utan att utlämna och kränka henne.

Hon bifogade en kommentar om en tidigare artikel som tidningen skrivit i ämnet.

Ytterligare skriftväxling

Tidningen tillade följande.

Hur och när NA publicerade uppgifter bestämde tidningen självständigt.

Det av anmälaren omskrivna e-mejlet innehöll en viktig uppgift om att anmälaren skaffat en ny e-mejladress. Just den här typen av uppgifter var centrala i överklagandet och skulle enligt åklagaren visa på den misstänktes motiv för mordet.

Utdragen ur e-mejlkonversationen publicerades för att förklara åklagarens motivbild. Det var få utdrag ur ett stort material. Någon tanke med att publicera e-mejlen i kronologisk ordning fanns alltså inte.

Gällande skuggbilden var det ett vanligt sätt att illustrera personer i större utredningar.

Anmälaren hade varit misstänkt och suttit häktad och var nu avskriven från utredningen. Anmälaren hade dock en fortsatt central roll i utredningen som A till den huvudmisstänkte och som ett betydelsefullt och centralt vittne i den fortsatta rättsprocessen i Göta hovrätt. Därför var det relevant att återge åklagarens överklagan samt att illustrera artikeln med ett anonymiserat foto.

Medieombudsmannens bedömning

Artikeln har handlat om den nya bevisning som åklagaren åberopat i hovrätten, efter att en man av tingsrätten frikänts för mord. Det finns ett allmänintresse av att rapportera om allvarlig brottslighet och allmänheten har haft rätt till insyn i händelseutvecklingen.

Att ämnet är viktigt utesluter dock inte att enskilda kan drabbas av oförsvarliga publicitetsskador. En sådan skada förutsätter dels ett utpekande, dels att negativa eller känsliga uppgifter om den enskilde publicerats på ett sätt som inte har varit försvarligt.

Anmälaren är inte namngiven i publiceringen och därmed inte utpekad för var och en. Bilden av henne i papperstidningen är en skuggbild, så inte heller den har inneburit något bredare utpekande. Däremot framkommer en rad uppgifter som gör att en viss krets som sedan tidigare haft viss insyn i förhållandena förstått vem som avsetts med A. Hon har alltså blivit utpekad för en begränsad krets.

Det är förståeligt att anmälaren har upplevt tidningens bevakning av ärendet som belastande. Hennes har anklagats för ett mycket allvarligt brott. Hon har själv varit häktad misstänkt för inblandning i brottet. Misstankarna mot henne har lagts ner, men hennes medverkan har fortsatt begärts under processen. Anmälaren har alltså oförskyllt befunnit sig i en utsatt situation. Därtill har hon såvitt framkommit inte själv sökt någon offentlighet i ärendet.

Allmänhetens rätt till insyn måste dock kunna tillgodoses. Som vittne i en uppmärksammad rättegång får man därför i viss mån tåla att ens medverkan under rättsprocessen skildras i media, i den mån det är motiverat. Man får också tåla att ens vittnesmål jämförs och kritiseras utifrån andra uppgifter som framkommit under processen.

I detta fall har den nya bevisningen som åklagaren åberopat avsett kommunikation som anmälaren haft med en annan man och som åklagaren bedömt som betydelsefull i målet. I den mån uppgifterna i publiceringen rört det som åklagaren velat bevisa i hovrätten, nämligen den tilltalades kontrollbehov och motiv, har publiceringen inte stridit mot god publicistisk sed.

Det är vidare, precis som tidningen anfört, mediet som självständigt beslutar om artikelns utformning. Medieombudsmannen anser inte att tidningen genom kronologin i artikeltexten misskrediterat anmälaren på ett sätt som har varit oförsvarligt.

Att åklagaren överklagat cirka en vecka innan publiceringen, förtar inte allmänintresset av publiceringen. Det har också i sammanhanget varit relevant att nämna att hon tidigare varit misstänkt i ärendet. Därtill har tidningen varit tydlig med att hon avskrivits från utredningen.

Däremot anser Medieombudsmannen att tidningen gått över en medieetisk gräns när den publicerat skärmdumpen av ett e-mejl från anmälaren, där anmälaren uttryckt sina privata känslor för mottagaren.

Att det varit just hennes känslor har framgått av bildtexten. Den i sammanhanget relevanta uppgiften, nämligen att anmälaren använde sig av en ny e-postadress, hade tidningen kunnat skildra utan att i onödan kränka anmälarens privatliv. Vare sig i publiceringen eller i skriftväxlingen hos MO har det vidare framkommit att de känslor som anmälaren uttryckt i e-mejlet haft relevans för det som tidningen rapporterat om.

Tidningen borde i större utsträckning ha respekterat anmälarens privatliv. Detta med hänsyn till hennes utsatta situation, hennes begränsade roll i offentligheten och att de känslor hon uttryckt i e-mejlet inte haft relevans för det artikeln handlat om. För detta bör tidningen klandras. Ärendet hänskjuts.

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden och har anfört sammanfattningsvis följande.

Tidningen:

NA publicerade mejlet och andra mejl för att visa på den misstänkta mördarens kontrollbehov. Det var en central del i åtalet. Mordet är ett av de mer uppmärksammade i Sverige på senare år vilket innebär att allmänintresset är större än i normala fall.

En stor krets kände till vilka personer som förekom i utredningen och den anmälda artikeln kan i inte ha ökat kännedomen om vem som skrivit mejlen.

Anmälaren har inte, vilket MO hävdar, haft en begränsad roll i offentligheten då hon varit ett centralt vittne i huvudförhandlingarna.

NA har tagit stor hänsyn till anmälaren och under de två första åren efter mordet anonymiserat henne så långt det är möjligt.

Anmälaren:

Det stämmer som NA skriver att konversationer mellan olika personer var åklagarens sätt att försöka visa att den åtalade mannen hade ett kontrollbehov. Men det specifika mejlet var ett kärleksmejl från mig till en annan person där mina känslor var mer centrala än ett påvisat kontrollbehov.

Enligt åklagaren var mejlen som hon åberopade som bevisning av betydelse, men de utgjorde inte en central del av bevisningen. Jag var heller inte ett ”centralt” vittne utan ett vanligt vittne, enligt åklagaren.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Som MO anger i sitt beslut finns det ett tydligt allmänintresse av att rapportera om allvarlig brottslighet och allmänheten har rätt till insyn i händelseutvecklingen, även om det innebär obehag för de inblandade personerna. Det är förståeligt att anmälaren har upplevt tidningens bevakning som belastande och närgången, då misstankarna mot anmälaren har lagts ner och hon själv inte sökt någon offentlighet i ärendet.

För att en publicitetsskada ska anses vara oförsvarlig förutsätts dels ett utpekande, dels att nedsättande eller känsliga uppgifter om den enskilde publicerats på ett oförsvarligt sätt. Anmälaren är inte namngiven i publiceringen och därmed inte utpekad för var och en. En viss krets som sedan tidigare haft viss insyn i förhållandena har kunnat förstå vem som avsetts med anhörige, så hon har blivit utpekad för en begränsad krets.

Den uppgift som MO anser vara oförsvarlig att publicera är en skärmdump på det e-mejl, där anmälaren uttryckt sina privata känslor för mottagaren. Nämnden finner dock att själva innehållet i skärmdumpen inte kan anses orsaka anmälaren publicitetsskada. Förvisso handlar skärmdumpen om känslor av privat karaktär som i sig inte var nödvändiga för förståelsen av publiceringen. Samtidigt kan innehållet i e-mejlet inte anses vara av så känslig eller nedsättande karaktär att det ger upphov till oförsvarlig publicitetsskada.

Nämnden finner därmed att Nerikes Allehanda inte har tillfogat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada. Det finns därmed inte skäl till medieetiskt klander av tidningen.

________________________________________________________


Kristina Svahn Starrsjö, Rolf Stengård, Magnus Ramberg, Filippa Bergin och Johan Trouvé var av skiljaktig mening och ansluter sig till MO:s bedömning.