Exp nr 23/2009 Ljusnan
Vid rapportering om en person som led av anorexi omskrevs även dennas skolsköterska. Det framstod som att skolsköterskan inte hanterat personens sjukdom på ett professionellt sätt. Uppgifterna innebar att allvarlig kritik riktades mot sköterskan, utan att denna fick en chans att kommentera uppgifterna. Utpekandet var inte pressetiskt försvarligt.
Publiceringarna
Den 4, 5 och 7 februari 2008 publicerade Ljusnan artiklar som handlade om problematiken kring ätstörningar. Särskilt skrev tidningen om ett fall med en 14-årig flicka från ett namngivet samhälle som drabbats av sjukdomen anorexi.
Den 4 februari 2008 publicerade tidningen två artiklar som handlade om den 14-åriga flickans kamp mot sin ätstörning. Den anmälda artikelns rubrik var Vem ser flickorna med ätstörningar?
Flickans mamma berättade att hon var djupt orolig för sin dotter. Hon var upprörd över att inga andra vuxna hade förstått vad som höll på att hända denna.
Det var när flickan började på högstadiet som problemen kom. Hon hade då gått till sin skolsköterska och beklagat sig över sin vikt. Skolsköterskan hade vägt henne och sagt att hon var på gränsen till överviktig. Flickan fick rådet att gå ned några kilo om hon trodde att hon skulle må bättre av det. Sköterskan skickade sedan hem henne med lite boktips och råd om mat.
Flickan blev allt magrare och åt till slut knappt någonting. När mamman fick höra att skolsköterskan berömt henne för att hon gått ned i vikt blev mamman nästan desperat. Men mamman ville inte kritisera skolsköterskan eftersom denna hade saknat kunskaper om anorexi och inte kunde tyda de tidiga tecknen på sjukdomen. Det var inte skolsköterskans fel, sade mamman.
Till slut fick flickan diagnosen anorexi. Någon månad därefter omhändertogs hon enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och blev akut sondmatad.
Mamman var mycket kritisk till de uppenbara kunskapsbrister som fanns om ätstörningar, men hon ville inte hänga ut någon särskild person. Kommunen hade dock inte gjort sitt jobb, menade mamman. I andra kommuner hade skolsköterskor och kuratorer fått utbildning i ämnet, vilket lett till att personer kunde fångas upp på ett tidigare stadium, sade mamman.
Den 5 februari 2008 var en av rubrikerna på tidningens förstasida Anorexi allas problem. Insidesartikeln bar rubriken Fem steg mot anorexia.
Tidningen berättade återigen om den 14-åriga flickan. Hennes skolsköterska hade sagt att BMI var lite för högt och att hon kunde må bra av att gå ned några kilo. På ett år hade flickan gått ned så mycket att hon lagts in på sjukhus och fick tvångsmatas. Föräldrarna var starkt kritiska till det bemötande deras dotter hade fått. De funderade nu på att anmäla händelsen för att uppmärksamma okunskapen om ätstörningar.
Metoderna för att förhindra att personer med ätstörningar utvecklade anorexi skiftade över landet. I Uppsala hade en femstegsmodell utvecklats, vilken visat sig vara mycket framgångsrik.
Den 7 februari 2008 löd tidningens förstasidespuff “Fel uppmana barn att banta” – Flera exempel. Vårdchef kritisk. På förstasidan stod att det inte var ovanligt att skolsköterskor uppmanade barn att tänka på vikten. Men vårdchefen vid ätstörningsenheten på Akademiska sjukhuset i Uppsala varnade för det. – Man måste vara otroligt försiktig med vad man säger till barn över huvud taget när det handlar om vikten, sade hon.
Insidesartikeln rubricerades Barn får ofta rådet att banta. I artikeln upprepades vad som stod på förstasidan. Dessutom berättade tidningen på nytt om den 14-åriga flickan från det namngivna samhället och om hur dennas skolsköterska hanterat flickans tankar om sin vikt. Vidare skrev tidningen om en ny behandlingsmetod mot anorexi som visat sig ge goda resultat.
Anmälan
A anmälde Ljusnan till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Hon var den omskrivna skolsköterskan. Hon anförde att artiklarna var kränkande och hade medfört stort psykiskt lidande för henne.
Även om anmälaren inte var namngiven i artiklarna kunde hon identifieras genom de uppgifter som lämnats. Hon var den enda skolsköterskan på högstadieskolan på den namngivna orten.
Artiklarna innehöll flera fel. A hade aldrig sagt att flickan var överviktig eller uppmanat henne att gå ned i vikt. Tvärtom hade A försökt uppmuntra flickan att acceptera sin kropp. Tidningen hade enbart utgått ifrån det som föräldrarna berättat och som de hört från sin dotter, utan att alls kontrollera riktigheten i berättelsen. Det faktum att tidningen upprepat de felaktiga påståendena i återkommande publiceringar förvärrade saken eftersom det förstärkte intrycket att uppgifterna var sanna.
A hade inte fått möjlighet att lämna några synpunkter på de anklagelser som riktades mot henne i artiklarna, vilket var under all kritik. Eftersom A var bunden av sekretess kunde hon inte heller svara på uppgifterna i efterhand genom att skicka in en insändare. En insändare skulle dessutom ha kunnat skada den omskrivna flickan ännu mer.
Tidningens yttrande
Tidningen anförde bl.a. följande.
Innan tidningen offentliggjorde historien om den 14-åriga flickan hade den noga övervägt vad en publicering skulle innebära. Avsikten med artiklarna hade inte varit att framhäva någon konflikt mellan flickan och skolhälsovården. Detta bl.a. för att undvika att fokus orättmätigt hamnade på skolsköterskan. Tidningen hade publicerat mammans uttalande om att skolsköterskan inte kunde klandras för dotterns sjukdom.
Om tidningen hade låtit skolsköterskan komma till tals i artiklarna hade publiceringarna kommit att bestå av anklagelser och tillbakavisanden mellan henne och flickans föräldrar. Skolsköterskan hade då hamnat i centrum på ett olyckligt sätt.
Efter publiceringen den 4 februari hade tidningen varit i kontakt med skolans rektor och erbjudit sig att skriva en uppföljande artikel om skolans sätt att hantera problem som anorexi. Rektorn hade dock avböjt att medverka i en sådan artikel. Tidningen valde att i en uppföljande artikel, den 5 februari, skriva om olika behandlingsmetoder för anorexi. Även i den artikeln stod att flickans föräldrar inte ville anklaga enskilda personer för vad som hade hänt. Den sista publiceringen innehöll ett allmänt resonemang kring kunskapsbrister i ämnet inom vård och skola.
Anmälarens kommentarer
Tidningen borde ha ifrågasatt tillförlitligheten i mammans beskrivning av hur A behandlat flickan. Familjens uppgifter borde ha kontrollerats närmare innan publicering skedde.
A tyckte att tidningen fokuserade på hennes och skolans ansvar i fallet på ett sätt som inte var motiverat. Det framstod som att artiklarna huvudsakligen syftade till att ställa flickan mot skolhälsovården.
PO:s bedömning
I beslut den 25 november 2008 hänsköt PO ärendet till Pressens Opinionsnämnd med följande motivering:
Ämnet för publiceringarna, problematiken kring behandlingen av personer med ätstörningar, har allmänintresse.
I detta fall är anmälaren omskriven i sin egenskap av sjuksköterska. Enligt vad som framkommit finns bara en sjuksköterska på högstadieskolan i det samhälle, där det i artikeln uppges att den 14-åriga flickan bor. Således anser jag att anmälaren är utpekad i artiklarna.
Tidningen har valt att särskilt berätta om en 14-årig flicka. Den har bl.a. beskrivit hur flickan utvecklade sjukdomen anorexi och om hur flickan blivit bemött av skolpersonal. Tidningen har utgått från vad 14-åringen och hennes föräldrar berättat om sjukdomsförloppet och om vad som skett vid flickans möten med skolsköterskan. Det framstår i artiklarna som att skolsköterskan inte har hanterat flickans ätstörningar på ett professionellt sätt. Sköterskan uppges bl.a. ha sagt att flickan vägde lite för mycket och att hon kunde gå ned några kilo. Anmälaren anför dock i sin PO-anmälan att hon aldrig uppmanat flickan att försöka gå ned i vikt. Uppgifterna i tidningen innebar att allvarlig kritik riktades mot skolsköterskan.
Tidningen borde enligt min mening ha sökt skolsköterskan inför publiceringarna för att få hennes syn på vad som skett vid mötena med flickan. En sådan kontakt hade kunnat påverka utformningen av publiceringarna. Det utpekande som nu kom att ske med allvarlig kritik av skolsköterskan var inte pressetiskt försvarligt.
Ljusnan bör därför klandras. Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Nämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen genom publiceringen har brutit mot god publicistisk sed.