Rapportering redan påmisstankestadiet

december 31 2009


Exp nr 20/2010 Arbetarbladet


 


En man hade gripits som misstänkt för en brand i staden B. I publiceringen angavs bl.a. känsliga uppgifter om den misstänktes bakgrund. Vid tidpunkten för rapporteringen befann sig utredningen dessutom i ett så tidigt skede att en identifiering av mannen inte var försvarlig. PON ansåg att tidningen brutit mot god publicistisk sed.


Vad tidningen publicerade


Den 14 augusti 2009 skrev Arbetarbladet att en x-årig (åldern angavs) C-bo (orten angavs) hade gripits misstänkt för att ha anlagt en brand som förstört A-hotellet i B (hotellets namn och orten angavs) i maj 2005. Rapporteringen bar huvudrubriken “Vi har gripit en misstänkt”.


Polisens spaningsledare beskrev gripandet som ett genombrott, det var resultatet av ett omfattande utredningsarbete. – Vi är ganska säkra på att den här personen varit med och anlagt branden, sade spaningsledaren. X-åringen var en av de personer som sedan några år tillbaka varit intressant för polisens utredare. Mannen var skäligen misstänkt för grov mordbrand, men hade inte lämnat några medgivanden under polisens förhör.


I en faktaruta beskrevs hotellbranden. Brandbomber hade kastats in på hotellets disko och elden hade snabbt spridit sig i huset. Hotellgästerna hade evakuerats och fyra personer förts till sjukhus med lättare rökskador. Hela kvarteret hade brunnit ned och det hade tagit flera dagar innan branden varit släckt.


På samma uppslag fanns en artikel med rubriken (ett yrke angavs) dömd för knark och misshandel. I artikeln stod att den misstänkte C-bon två månader före branden, i mars 2005, hade dömts till åtta månaders fängelse för misshandel och narkotikabrott. Mannen hade firat sin födelsedag med att ta kokain. C-bon förekom, redan före domen från 2005, under fyra avsnitt i belastningsregistret.


Av ett misshandelsärende som x-åringen varit inblandad i framgick att han tidigare arbetat som (tjänsten angavs) på en (en bransch angavs) i C. Under fleraår, bl a under 2005, hade mannen inte haft någon inkomst. Enligt uppgifter från Skatteverket hade han dock tjänat närmare 300 000 kronor under 2008 och omkring 90 000 kronor år 2007. Vidare var x-åringen ogift och hade inga barn. Mannen hade bott på olika adresser i C under hela sitt liv, där även hans föräldrar och syskon bodde. En av mannens nära familjemedlemmar hade bott i (ett bostadsområde angavs) år 2002 till januari 2004, i övrigt framgick inte om den misstänkte hade någon koppling till B.


Den 18 augusti 2009 publicerades en artikel med rubriken Nekar fortfarande till A-branden. I artikeln stod att utredningen kring den x-årige man som misstänktes ha anlagt branden på A-hotellet i B troligen skulle ta flera månader. Mannen nekade till brott. Mycket tydde på att han funnits med i utredningen sedan åtminstone november 2006, då hade han nämligen flyttat från den adress som angivits på häktningsframställan.


Under häktningsförhandlingen hade x-åringen berättat att han var arbetslös. Tidigare sade han sig ha arbetat inom (en bransch angavs). 2004 hade han varit (ett yrke angavs) och i mars 2001 hade han varit anställd på (en bransch angavs) i C.


De brott som x-åringen tidigare hade dömts för var av lindrigare art än den grova mordbrand han nu misstänktes för. Han hade t ex varit med och stulit en dator vid ett inbrott hos (ett företagsnamn angavs) i C för åtta år sedan. I september 2003 hade han sparkat på en taxibil så att en spegel gått sönder och tagit taxilegitimationen och slängt den i (namnet på en å angavs). Vidare hade han dömts till fängelse för att ha undvikit att göra värnplikten och fått dagsböter för rattfylleri. Dessutom hade han dömts till fängelse för att ha misshandlat en man på krogen och för att ha tagit kokain. X-åringen menade dock att han numera inte hade några drogproblem.


Arbetarbladet publicerade likartade artiklar på webbsidan arbetarbladet.se den 17 och 18 augusti 2009.


Anmälan


Den omskrivne x-åringen anmälde Arbetarbladet till Allmänhetens Pressombudsman (PO) genom ombud.


Ombudet anförde att det visserligen ägde allmänintresse att skriva om branden på A-hotellet i B. Att publicera detaljer om den misstänkte saknade emellertid intresse för allmänheten. Arbetarbladet hade offentliggjort information om anmälaren som inte hade med utredningen eller händelsen att göra, vilket lett till stort lidande för anmälaren och dennes familj.


Fyra år hade förflutit sedan branden. Misstankarna mot anmälaren grundades på ett rykte som polisen följt upp. Tidningen hade rapporterat om saken då polisutredningen mot anmälaren befann sig i ett tidigt skede, enbart ett häktningsbeslut var för handen. Anmälaren hade nekat till brott, han stod inte åtalad och någon rättegång hade inte ägt rum. Utredningsledaren hade även uttalat att andra spår kunde vara aktuella. Det var under all kritik att tidningen i det läget hade redogjort för anmälarens tidigare brottslighet, privatekonomi och familjeförhållanden. Det var även anmärkningsvärt att tidningen skrivit att branden var på väg att klaras upp.


Vänner och arbetskamrater hade identifierat anmälaren i artiklarna och på så sätt fått reda på att han tidigare straffats och hållit på med droger. Anmälaren hade arbetat hårt med att bryta med sitt gamla liv och bygga upp ett nytt nätverk omkring sig. Om det skulle visa sig att anmälaren var oskyldig till anklagelserna skulle hans arbete med att komma tillbaka till samhället gå förlorat.


Tidningens yttrande


Arbetarbladet svarade att branden som ödelagt A-hotellet i B 2005 varit en mycket uppmärksammad händelse, i tidningens utgivningsområde hade det varit det årets största nyhet. I trakten hade ryktesspridningen rörande vilka som låg bakom branden varit omfattande och Arbetarbladet hade åren efter branden följt polisens utredningsarbete. Efter hand hade det vuxit fram en allmän uppfattning om att brandgåtan aldrig skulle lösas. Därför hade det varit banbrytande då polisen 2009 grep en person misstänkt för att ha anlagt branden. Således fanns ett stort allmänintresse av att rapportera om branden och om hur den aktuella utredningen fortskred.


Vid tiden för tidningens yttrande till PO satt tre personer häktade för inblandning i branden. Såvitt tidningen kunde bedöma låg eventuellt åtal och rättegång långt fram i tiden.


Tidningen hade valt att relativt detaljerat skriva om anmälarens tidigare brottslighet, ekonomiska förutsättningar och anknytning till B för att ge läsarna möjlighet att själva bedöma tyngden i polisens anklagelser. Huruvida dessa uppgifter var relevanta berodde på hur utredningen fortskred.


Arbetarbladet hade varit noga med att inte publicera uppgifter om anmälaren och dennes anhöriga som kunde leda till att dessa pekades ut för en bred allmänhet. Det var dock svårt att undvika att anmälarens vänner och arbetskamrater inte fick reda på ny information om anmälaren. De uppgifter som framkom var dessutom offentliga, tillgängliga för var och en som ville ta del av dem.


Anmälarens kommentar


Ombudet anförde att tidningen borde respektera att anmälaren var att betrakta som oskyldig till det att han eventuellt befanns skyldig till brott.


Ombudet ifrågasatte tidningens argumentation om att detaljer om anmälaren angivits för att läsare skulle ges möjlighet att värdera polisens anklagelser. Några detaljer om polisens anklagelser hade inte kunnat uppges av tidningen eftersom dessa var belagda med sekretess. Genom att beskriva anmälaren som en person med ett brottsligt förflutet, problematisk ekonomi och yrkesliv inom en viss bransch framställdes denne som skyldig. Vidare var de uppgifter som lämnats om anmälaren endast sådana som framställde denne som skyldig.


PO:s bedömning


Vad PO prövar är om enskilda orsakats oförsvarliga publicitetsskador genom det som skrivits om dem i pressen. Av betydelse för bedömningen är om anmälaren pekas ut i publiceringarna.


I Arbetarbladets artiklar uppgavs en mängd uppgifter om anmälaren som skilt för sig eventuellt inte var identifierande. Min bedömning är dock att de tillsammans var ägnade att peka ut anmälaren för en begränsad krets i hans omgivning, det stod om hans ålder, boendeort, tidigare arbeten samt om hans familjesituation.


Ämnet för rapporteringen, utredningen kring den omfattande hotellbranden i B, äger ett stort allmänintresse. Det fanns dock ingenting i nyheten om gripandet som motiverade att tidningen räknade upp den misstänktes brottsregister. De brott som anmälaren dömts för låg långt tillbaka i tiden.


Genom publiceringarna fick personer i anmälarens omgivning inte bara reda på att det var han som var föremål för polisens misstankar utan de delgavs också känslig information om dennes bakgrund. Till saken hör att utredningen mot anmälaren vid tiden för rapporteringen befann sig i ett så tidigt skede att identifiering av den misstänkte inte kan försvaras.


Mot denna bakgrund anser jag att publiceringarna tillfogade anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada. Ärendet mot Arbetarbladet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd (PON).


Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd


Tidningen har i yttrande till Pressens Opinionsnämnd anfört bl.a. följande. Publiceringarna innehöll inte uppgifter som pekade ut anmälaren. Uppgifterna i artiklarna lämnades för att ge läsarna en orientering om polisarbetets inriktning och därmed möjlighet att bedöma och skapa sig en egen bild av anklagelsernas art. Det fanns en koppling mellan anmälarens tidigare brottslighet och det brott han nu misstänktes för.


Pressens Opinionsnämnds bedömning


Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.