Exp nr 94/2012, Folket, 2012-12-04
Rubriken på en tidnings förstasida gav uttryck för att A gjort sig skyldig till oegentligheter. Rubriken saknade täckning i artikeln och visade endast ena partens inställning.
Pressens Opinionsnämnds beslut
Pressens Opinionsnämnd klandrar Folket för att ha åsidosatt god publicistisk sed.
___________________
Genom beslut den 29 augusti 2012 avskrev Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Folket.
PO:s beslut hade följande lydelse.
Vad tidningen skrev
Den 1 mars 2012 var topprubriken på tidningens förstasida Chefsläkare skyddade anhörig från anmälan.
Inne i tidningen löd rubriken för huvudartikeln Anklagas för att ha skyddat anhörig med underrubriken Chefsläkare underlät att göra Lex Maria-anmälan.
Ingressen tecknade två bilder av läkaren. Kanske var han en engagerad chef som oroade sig för arbetsklimatet på kirurgavdelningen – och som petats av landstingsledningen när han gett uttryck för sin oro.
Eller så kanske han var en chefsläkare som utnyttjat sin ställning för att skydda en nära anhörig från en Lex Maria-anmälan.
Tidningen konstaterade att åsikterna om överläkaren A gick isär.
Medier hade den senaste tiden uppmärksammat den dåliga arbetsmiljön på kirurgkliniken på X-sjukhuset. En av dem som tidigare kritiserat förhållandena var överläkaren A. I januari hade han skrivit ett brev till Socialstyrelsen där han bland annat skrivit att han påtalat allvarliga brister i patientsäkerheten utan att klinikledningen gjort något åt saken.
Bakgrunden var att A under en kort period hösten 2011 varit tf divisionschef för länssjukvården. I brevet till Socialstyrelsen hade han skrivit “När jag i min roll som divisionschef agerade ner mot kirurgkliniken tog man från hälso- och sjukvårdsledningen parti för verksamhetschefen och avsatte mig.”
Den bilden höll inte fyra landstingschefer med om. I ett gemensamt svar till Socialstyrelsen skrev de att de förlorat förtroendet för A efter bland annat en jävssituation. En patient på kirurgkliniken hade sommaren 2011 fått en allvarlig sårskada efter att ha vårdats av en person som A hade en nära relation till.
A hade hävdat att han överlämnat till tjänstgörande verksamhetschef om saken skulle anmälas enligt Lex Maria. Det fanns det emellertid inga belägg för, enligt de fyra landstingscheferna. I stället hade A skrivit i journalen att “detta behöver inte Lex Maria-utredas”. Två chefsläkare som senare utrett saken hade kommit till motsatt slutsats.
Den andra händelsen som gjort att landstingscheferna förlorat förtroendet för A var ett mejl han skickat ut till personalen på kliniken där han kommenterade den här händelsen.
I brevet till Socialstyrelsen menade skribenterna vidareatt A intresse för arbetssituationen vid kliniken uppstått nyligen. Han hade inte gett uttryck för sådana tankegångar under sin tid som chefsläkare.
I brevet stod även att skribenterna var medvetna om att det fanns en konflikt på kirurgavdelningen, men “vår bild är emellertid att A sedan han återkom i tjänst bidrar till att underhålla konflikten och att han bidrar till att försvåra dess lösning.”
En artikel intill hade rubriken “Jag får skulden för allt som händer på kirurgen”. I den artikeln fick A svara på påståendena i landstingschefernas brev till Socialstyrelsen.
Han menade att det var en komplex situation och att han kunde uppfattas som en jobbig människa som ständigt påtalade brister och ville föra fram problem i ljuset. “Och det är jäkligt jobbigt för dem. Men det är viktigt, hela kirurgen håller på att vittra sönder.”
Han hade inte försökt undanhålla ett fall från Lex maria-anmälan. “Den andre doktorn frågade om komplikationen var Lex Maria-mässig och jag sa att eftersom komplikationen kom efter nio dagar är den inte relaterad till er hantering. Men senare har jag velat skicka fallet för extern bedömning för att komma åt sakfrågan, men man har lagt locket på, eftersom det kan framkomma att jag har rätt.”
Den 10 mars 2012 innehöll tidningen vinjetten Folket förtydligar. Här beklagade utgivaren utformningen av topprubriken på förstasidan den 1 mars. Det borde ha framgått att det var fyra landstingschefer som i ett brev ansåg att chefsläkaren skyddat en anhörig från en Lex Maria-anmälan.
Anmälan
Tidningen anmäldes av A. Han vände sig både mot rubriken på förstasidan och själva artikeln.
Rubriken var inte sann och var djupt förnedrande för honom och hans familj. I både rubriken och artikeln hade tidningen tagit ställning i en konflikt som inte var avgjord. Tidningen hade återgivit en partsinlaga i en konflikt på ett sådant sätt att läsarna fick intryck av att det som skrevs var utrett och klart och därmed sant.
I artikeln beskrevs han som källan till problemen på arbetsplatsen. Detta utan bevis eller något annat som belade påståendet.
Anmälaren underströk också att han inte hade en ställning som kunde göra att han ansågs vara en offentlig person. Han var en privatperson som var läkare på en landstingsdriven kirurgklinik.
Tidningens svar
Tidningen invände genom sin utgivare mot A påstående att han inte var en offentlig person. Tidningen hade bara rapporterat om honom utifrån hans yrkesroll som överläkare för kirurgkliniken, dessutom chefsläkare och under en period tf divisionschef för länssjukvården.
Redan i rollen som läkare var han att betrakta som en person med förtroendeställning och fick därmed tåla granskning.
När det gällde konflikten hade den beskrivits av andra lokala medier och även på riksplanet. Även då hade A varit den talesperson som synts mest.
Utgivaren kunde inte heller hålla med anmälaren om att artikeln var en partsinlaga. Det var en balanserad artikel som redan i ingressen slog fast att det handlade om en konflikt mellan två parter där ord stod mot ord. I båda de publicerade artiklarna hade tidningen varit noga med att ta fram båda sidors argument och syn på varför A hade fått lämna tjänsten som tf divisionschef.
När det gällde förstasidesrubriken beklagade utgivaren att A inte tagit kontakt med tidningen och gjort sina påpekanden. Utgivaren hade fått kännedom om anmälarens syn på rapporteringen genom en artikel på Eskilstuna-Kurirens ledarsida. I den fick man också veta att saken var PO-anmäld.
Enligt utgivaren var rubriken på förstasidan hårt dragen, men hade täckning i texten. Dock borde det tydligare ha framgått att det var de fyra landstingscheferna som ansåg att han skyddat en anhörig från anmälan. För att ytterligare tydliggöra detta hade tidningen publicerat ett förtydligande den 10 mars, vilket var så fort man fått veta anmälarens inställning.
Anmälarens kommentar
Anmälaren påpekade att han bara varit tf divisionschef i två veckor, men höll med om att hans verksamhet skulle kunna granskas. Men då fick det ske på ett objektivt och ärligt sätt, där man framlade fakta och hade en diskussion med alla parter. Så hade det inte varit i detta fall. Publicering kunde ske när frågan var avgjord och inte som nu skett, när den var under utredning.
Genom att tidningen vinklat sin rapportering till förmån för landstingsledningens version av vad som inträffat hade den tagit ställning i konflikten. Påståendet att Folket inte tog ställning var, enligt anmälaren, lögnaktigt.
Ytterligare skriftväxling
Utgivaren vidhöll att anmälaren i sin yrkesroll var en offentlig person. Hon beklagade att anmälaren inte tagit direktkontakt med tidningen i samband med publiceringen för då hade förtydligandet kunnat publiceras tidigare.
PO:s bedömning
Konflikter inom vården har ett stort allmänintresse. Det beror både på att verksamheten är skattefinansierad och att sjukvårdspersonal, till exempel läkare, har en förtroendeställning.
Det finns därför inget att invända mot att tidningen rapporterar om konflikten, även medan tvistefrågorna inte är avgjorda. Att redogöra för skeenden medan de pågår hör till pressens demokratiska uppdrag, att fortlöpande hålla allmänheten informerad om viktiga händelser.
När man tar på sig rollen som skildare av en sådan konflikt är det viktigt att rapporteringen är balanserad, att båda sidor kommer till tals. Bilden som ges ska vara korrekt utifrån det informationsläge som råder.
Det klarar tidningen i sin rapportering på insidorna. Huvudrubriken har täckning genom det brev från landstingsledningen som redovisas i artikeln. I sidoartikeln får anmälaren ge sin syn.
Däremot har tidningen publicerat en felaktig rubrik på sin förstasida. I detta skede av utredningen är det fel att påstå att chefsläkaren skyddat en anhörig från anmälan. Det är ett påstående från ena sidan i konflikten.
Mot detta ska vägas att anmälarens namn inte är angivet på förstasidan, vilket gör att de allra flesta läsare inte förstår vem det handlar om. Den uppgiften får de först när de slår upp tidningen – och där får rapporteringen betraktas som balanserad.
Till detta kommer att tidningen, när den fick reda på anmälarens inställning, självmant valde att publicera ett förtydligande.
Mot den bakgrunden finner jag inte tillräckliga skäl att klandra tidningen för brott mot god publicistisk sed.
Ärendet avskrivs.
Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd
A har överklagat PO:s beslut och vidhållit att Folket publicering utgör brott mot god publicistisk sed. Han har sammanfattningsvis gjort gällande att den aktuella publiceringen skedde vid en tidpunkt som inte kan motiveras av allmänintresse, samt att såväl rubriksättningen på första sidan som den aktuella artikeln – tagen för sig och sammantaget med rubriksättningen på första sidan – ger uttryck för ett ställningstagande i en pågående konflikt.
Pressens Opinionsnämnds bedömning
Rubriken på första sidan ger uttryck för att A gjort sig skyldig till oegentligheter. Rubriken, som saknar täckning i artikeln, återspeglar ena partens ståndpunkt. Rubriksättningen – även läst tillsammans med artikeln – ger därför skäl till pressetiskt klander. Att tidningen därefter gjort ett förtydligande påverkar inte denna bedömning.
Folket ska därför klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.