Exp nr 74/2005 Aftonbladet
Tidningen klandrades för långtgående spekulationer om bakgrunden till ett mord, bl.a. fördes resonemang om att det rörde sig om ett ritualmord och om kopplingar till sex. Uppgifterna var felaktiga.
Publiceringarna
Den 18 augusti 2004 försvann en kvinna, A., som senare återfanns mördad. Tidningen publicerade från den 21 augusti 2004 och under hösten ett flertal artiklar om försvinnandet och mordet. Nedan följer en beskrivning av några av publiceringarna. Hennes för- och efternamn angavs i publiceringarna. Här ersätts dessa med A.
Den 3 september 2004
På tidningens löpsedel och förstasida stod “Polisens hemliga spår: (A.) blev ritualmördad Sexbilder utlagda i skogen”. Ett fotografi av A. visades intill med bildtexten “Mördade psykologen”. Inne i tidningen fanns ett uppslag med överrubriken “Det kan vara ett ritualmord”.
En av uppslagets artiklar hade rubriken “(A.) fördes till plats med porrbilder”. I ingressen stod att polisen hade hittat en ritualplats för extrema sexuella intressen nära den plats där (A.) hittades död. Inplastade bilder på nakna kvinnor i förnedrande situationer satt upphängda i träden och låg utlagda i rad på marken. I artikeltexten stod att enligt uppgift var vissa bilder mycket frånstötande. Polisen var mycket intresserad av bilderna och trodde att de kunde ha samband med mordet. Men det kunde också vara en ren tillfällighet.
Under mellanrubriken “Sexuella avsikter” stod bl.a. att polisen trodde att mördaren lurat eller hotat (A.) att följa med in i skogen. En teori var att mördaren tagit med henne föratt göra ett sexuellt närmande. Hon skulle då ha avvisat honom och ett gräl uppstått. Hon kunde ha försökt fly. Mördaren följde då efter och högg henne bakifrån. Psykiatrikern Ulf Åsgård, expert på gärningsmannaprofiler, sade att mördaren hade hamnat i svårigheter när han försökte realisera sin fantasi. Men han hade ändå inte kunnat låta bli att göra något åt saken. Det skulle betyda att mördaren, sedan han misslyckats med sin plan, gått tillbaka en bit, stannat och satt upp bilderna. På så vis skulle mördaren ändå kunna leva ut sin fantasi via bilderna. Åsgård menade att bilderna i så fall varit mycket viktiga för mördaren och att han burit med sig dem länge. Han sade vidare att mördaren måste finnas i en begränsad krets av sexualbrottslingar som tidigare haft kontakt med A. via hennes arbete. Polisen hade fortfarande många frågor att besvara. Men en sak var säker. Om det var mördarens ritualplats, var det en sexgalning man jagade. Utredningen pekade på att A. aldrig räknade med den attack som kom. De flesta hugg tog i ryggen och mördaren slog av allt att döma i vilt raseri. Det ansågs inte troligt att hon skulle ha följt med en vilt främmande person. Polisen granskade därför en rad personer som hon kände eller hade haft kontakt med sedan tidigare, framför allt genom sitt arbete.
Den 4 september 2004
Tidningen publicerade förstasidespuffen “Psykologmordet Vittne såg man i peruk”. Inne i tidningen fanns huvudrubriken “Vittnen såg en transvestit”. Mycket tydde på att A. självmant gått in i skogen och sedan huggits ihjäl. Nu hoppades polisen på att vittnesmål från platsen skulle bidra till att lösa mordgåtan. Ett par berättade för polisen att de sett en märklig man vid en bil som stod parkerad vid fyndplatsen. Det var en man i kvinnokläder med läppstift utsmetat i ansiktet. När de kom närmare hade han slitit av sig en blond peruk och snabbt åkt därifrån. Paret noterade registreringsnumret på mannens bil. Aftonbladet hade talat med mannen som medgav att han varit på platsen. Han sade att han hade tagit en paus och ätit lite. På frågan om han var den person vid bilen som haft på sig klänning och peruk svarade mannen: – Nej…Det vet jag inte. På frågan om någon annan kunde ha använt bilen den dagen svarade mannen nej.
Under mellanrubriken “En klient dödade henne” stod att Aftonbladet dagen innan hade avslöjat att porrbilder hittats nära fyndplatsen. De var inplastade och arrangerade på ett närmast rituellt sätt. Flera bilder hängde i träden. Polisen utredde om det var A.:s mördare som hängt upp bilderna. AnnBritt Grünewald, tidigare chef på Österåkeranstalten där A. arbetat, sade att A. gett terapi åt sexualbrottslingar. Grünewald var övertygad om att någon av klienterna hade begått mordet.
En annan artikelrubrik löd “Mördaren ville göra upp med (A.)”. I artikeln redovisades psykiatriker Ulf Åsgårds uppfattning. Enligt honom var A.:s mördare en udda person med stört känsloliv. Troligen tvingade han ut henne i skogen för att förverkliga sin sexuella fantasi. Det kunde handla om en sexbrottsling som hon haft att göra med tidigare. Porrfyndet var ingen slump. Det var klart att det fanns ett samband. Gärningsmannen var en person med mycket speciella känslor. Han kunde ha haft lust att förnedra henne. Åsgård var övertygad om att gärningsmannen kände offret och att motivet var personligt. Sannolikt överrumplades A. av gärningsmannen på väg från sin mottagning. Han strök kanske omkring och väntade. I första hand trodde Åsgård att gärningsmannen hade behov av att göra upp med henne. När han misslyckades med sina avsikter placerade han ut porrbilderna som kompensation.
Den 14 september 2004
Förstasidespuffen löd “Korslagda benpipor på platsen där (A.) mördades”. En bild på A. publicerades intill. Inne i tidningen fanns rubriken “Benpiporna låg i kors på mordplatsen”. Polisen hade gjort ett makabert fynd bara några meter från den plats där A. hittades mördad. Två kraftiga benpipor hade lagts i kors och fem gravljus stod i ring runt korset. Polisen lämnade inte några kommentarer om fynden. Dock trodde en av poliserna att benpiporna sannolikt kom från ett djur. Gravljusen hade 40 timmars brinntid och ett var fortfarande tänt när polisen kom till platsen. Enligt ett vittne var det som att se en rituell minnesplats.
Under mellanrubriken “Höggs ner bakifrån” stod att A. hade hittats mördad söndagen den 29 augusti med elva knivhugg på överkroppen. Hon hade huggits ned bakifrån utan en chans att försvara sig. Bara några dygn senare gjorde polisen märkliga fynd av sexbilder, rituellt utlagda nära mordplatsen. Hur länge sexbilderna legat där var dock fortfarande oklart.
Psykiatrikern Ulf Åsgård sade att det var mycket litet som tydde på att det var gärningsmannen som lagt ut benpiporna. Om det var det så ville gärningsmannen lämna ett meddelande och visa “jag retas”. Åsgård trodde dock att benpiporna lagts på platsen av någon som inte hade med fallet att göra. Han tillfrågades i tidningen: “Varför gör en människa så?
– Det handlar mycket om att man bor i närheten, har någon kontakt med platsen. Och så vill man vara med…
Men här har en person köpt gravljus för 200 kronor?
– Javisst, men den här personen tycker att det kan det nog vara värt för att få lite uppmärksamhet.
Ska offret skändas?
– Nej, det tror jag verkligen inte.”
Den 7 oktober 2004
Löpsedeln och förstasidan hade rubrikerna “KÄND SEX-förbrytare häktad för MORDET PÅ (A. – angiven med sitt efternamn i versaler)”.
Inne i tidningen löd en av artikelrubrikerna “37-åringen misstänks inblandad i sexhandel”. Den gripne 37-åringen misstänktes ha fört flera unga flickor till sexhandeln i Sverige. Man trodde att det handlade om trafficking. Mannen verkade vara en del av ett större nätverk som försedde svenska sexmarknaden med unga flickor, sade en polisman.
Samtidigt rapporterade tidningen om att polisen misstänkte att A. hade rånmördats. Hennes plånbokhade hittats tom och hennes mobiltelefon var borta.
Den 8 oktober 2004
Inne i tidningen fanns rubriken “Mördades för ett par 100-lappar”. I ingressen stod att A. gett de misstänkta mördarna skjuts i sin bil. Sedan mördades hon – för några hundralappar och en mobiltelefon.
Den 37-årige mannen hade erkänt brott. Han hade vid tillfället varit tillsammans med en 20-årig kvinna.
Anmälan
Publiceringarna anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman (PO) av A.:s far. I anmälan med kompletteringar anförde han i huvudsak följande.
Aftonbladet hade inte visat hänsyn gentemot brottsoffret och de anhöriga. Det hade inte varit motiverat att publicera utredningstekniska detaljer och personuppgifter utöver vad polisen ansåg att brottsutredningen krävt.
Anmälaren reagerade mot att tidningen publicerat makabra detaljer om t.ex. skadornas karaktär samt antalet knivhugg. Han kritiserade spekulationerna kring ritualmord och vände sig även särskilt mot löpsedeln den 7 oktober “Känd sexförbrytare häktad för mordet på (A.)”. Den kopplade samman hans dotter med sex, trots att tidningen samma dag skrev om att det var ett rånmord. Tidningen fullföljde de snuskskriverier som avvisats av polisen som grundlösa.
Han ifrågasatte också den tidiga namnpubliceringen. Den hade förstärkt de anhörigas trauma och saknade allmänintresse eftersom fallet inte gällde en offentlig person. Han kritiserade också det personliga tilltalet med enbart förnamn och uppgifter som att hon var fembarnsmamma. Namnet i sig hade en känsloladdning och förstärkte sorgen, särskilt kopplat till bilden. Det kändes som en kränkande brutal närgångenhet.
Anmälaren framförde även kritik mot att tidningen publicerat bilder på A. i nästan varje artikel, även utan samband med polisens efterlysning och familjens desperata vädjan för den bortrövade kvinnans liv. Att dag efter dag se bilden kopplad till fantasifulla spekulationer upplevdes som att tidningen rev i ett öppet sår.
Tidningens svar
Tidningen anförde att det hade varit en lång process från att A. försvann, den 18 augusti 2004, till dess att polisen grep den misstänkte mördaren, den 5 oktober 2004. Ett oförklarligt försvinnande och sedan ett konstaterat mord som hade skett under märkliga omständigheter. Fallet grep tag i många människor och det fanns ett behov hos allmänheten att få frågor besvarade. Detta motiverade den omfattande publiciteten.
I det aktuella ärendet sammanföll familjens och allmänhetens intresse av att få information så länge A,:s kropp inte hade hittats. Familjen hoppades att publiciteten skulle hjälpa till och allmänheten ville veta vad som hänt. När hon påträffades död förändrades detta. Allmänheten ville fortfarande ha information medan familjen önskade sörja i lugn och ro. Det uppstod en uppenbar motsättning mellan allmänintresset och familjens krav på skydd för privatlivets helgd.
Det var från början A.:s anhöriga som ville att tidningarna skulle publicera namn och bild. Tidningen publicerade, med något undantag, både förnamn och efternamn.
Både när det gällde uppgifterna om “ritualplats” och fynden av benknotor i närheten av platsen där A. hittades, förekom uppgifterna i polisutredningen. Tidningen redogjorde för detta men poängterade också att det inte var fastslaget att detta hade något med mordet att göra. Det var relevant att under polisutredningens gång berätta om olika spår och teorier som polisen arbetat med.
Tidningen ville inte säga att den varit felfri i rapporteringen om mordet. Det fanns säkert detaljer och uppgifter som man i efterhand kunde säga att den borde ha avstått från att publicera. Tidningen beklagade detta. Men det var i det närmaste omöjligt att inte göra några misstag när det handlade om en så omfattande rapportering.
Sammanfattningsvis hade tidningens publicering varit sann och relevant och följt devisen att publicera så mycket som möjligt utan att vara oetisk.
Anmälarens kommentar
Anmälaren reagerade mot det stora intresset för makabra detaljer (blodspår, knivhugg, porrbilder etc.) och allehanda spekulationer. Polis och åklagare hade betecknat det mesta som skrivits som nonsens utan bäring på utredningen. De hade vägrat kommentera uppgifter om kroppsskador o. dyl. av hänsyn till de anhöriga. Denna typ av uppgifter, stort uppslagna, upplevdes som mycket kränkande av de närmast berörda. Användningen av enbart förnamn var påträngande och kunde inte försvaras av allmänintresset. Att namn och bild publicerats för att polisen skulle få in tips, hade blivit en förevändning för utpekande även när det saknades anledning. Det var anmärkningsvärt att tidningen hänvisat till att polisutredningen innehöll uppgifterna om korslagda ben bland tända ljus, eftersom det var tidningen som uppmärksammat polisen på saken och därmed fått in uppgifterna i utredningen. Spekulationerna kring sex hade också känts förfärliga.
PO:s beslut
I beslut den 29 april 2005 anförde PO bl.a. följande:
Publiceringarna gällde en händelse av uppenbart allmänintresse. Även om jag har förståelse för det obehag de anhöriga måste ha känt när de gång på gång såg A.:s namn och bild i tidningen, motiverades utpekandet av allmänintresset. Identifieringen av brottsoffret var i detta fall inte att anse som kränkande.
Men även vid en publicering med mycket stort allmänintresse skall tidningen visa brottsoffer och anhöriga största möjliga hänsyn. De långtgående och framskjutna spekulationerna kring ritualmord och kopplingen till sex, med uppgifter om porrbilder, mördarens fantasier, korslagda benknotor etc. var hänsynslösa och saknade tillräcklig grund. Genom löpsedeln och förstasidan i samband med gripandet, gjordes också enfortsatt koppling till sex, trots att tidningen samtidigt kunde rapportera om att det rörde sig om ett rånmord. Vid en samlad bedömning anser jag att tidningen brustit i hänsyn till A.:s minne och till hennes närstående.
Därför bör pressetisk kritik riktas mot Aftonbladet. Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd.
Tidningens yttrande till Pressens Opinionsnämnd
Tidningen insåg att den långt utdragna jakten på A.:s mördare varit oerhört uppslitande för de anhöriga och att den intensiva mediebevakningen inneburit ytterligare påfrestningar. I skärningspunkten mellan allmänhetens rätt till information och den enskildes rätt till skydd för sitt privatliv måste de svåra pressetiska avgörandena ske. Tidningen trodde på en långtgående öppenhet utan att man för den skull frossade i detaljer som inte hade betydelse för förståelsen av vad som hänt. I vissa fall hade tidningen här gått över gränsen i den nu aktuella publiceringen.
Tidningen delade dock inte PO:s bedömning. Publiceringarna om ritualplatsen och benknotorna ingick i polisens utredning. Tidningen valde att publicera men betonade att polisen ännu inte kunde avgöra om fynden hade någon koppling till mordet. – Tidningen bemötte också PO:s kritik av en löpsedel.
Pressens Opinionsnämnds beslut
I ärendet har PO på anförda skäl funnit grund för pressetisk kritik mot tidningen. Nämnden gör samma bedömning av publiceringarna som PO vad gäller allmänintresset och identifieringen av brottsoffret.
I publiceringarna ingick uppgifter om ritualmord och om kopplingar till sex på sätt PO närmare har redovisat. I uppgifterna fanns långtgående och framskjutna spekulationer om detta. Till sist stod det på en löpsedel att det var en känd sexförbrytare som häktats för det som tidningen samtidigt rapporterade vara ett rånmord.
Nämnden anser att publiceringarna i de nämnda avseendena skall föranleda kritik. Nämnden finner att tidningen härigenom åsidosatt god publicistisk sed.