SVT (Dokument Inifrån) frias för dokumentär om ett utsatt barn

november 4 2021


Etiknämnden delar MO:s bedömning att den skada anmälaren drabbats av inte utgör en oförsvarlig publicitetsskada. Det finns därmed inte grund för medieetiskt klander av Sveriges Television.

Sveriges Television, exp.nr 42/2021 dnr. 20236

Mediernas Etiknämnds beslut

Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till pressetiskt klander av Sveriges Television.



Genom beslut den 10 maj 2021 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Sveriges Television.

MO:s beslut hade följande lydelse.

NN [namn angivet] har till Allmänhetens Medieombudsman (MO) anmält de tre tv-programmen Dokument inifrån: Att rädda ett barn, del 1-3, sända på SVT1 den 20 maj 2020, den 27 maj 2020, respektive den 3 juni 2020, vid samtliga tillfällen kl. 20.00. Programmen publicerades också på svtplay.se.

De tre tv-programmen kallas genomgående för ”dokumentären”.

Redogörelsen för respektive del av dokumentären är inriktad på uppgifter som avser anmälaren. Redogörelserna följer inte helt dokumentärens kronologi.

1. Vad SVT publicerade


Organisationen [organisation namngiven], var en organisation som arbetade för utsatta barns rättigheter. Organisationen hade nu engagerat sig i ett enskilt fall som kallades ”Anna och Elias”.

Hade ”Elias” blivit utsatt för övergrepp av sin pappa?

Det menade mamman ”Anna”, och organisationen stod på hennes sida. Pappan nekade till anklagelserna.

En journalist på SVT hade fått tips om fallet och dokumentären skildrade hans granskning av det.

Del 1 – Mörka krafter

Journalisten berättade hur historien börjat. Han hade fått ett tips om en pappa vars [ålder angiven] son var försvunnen. Mamman hade tagit sonen och rymt efter att hon förlorat vårdnaden om pojken.

Samtidigt fick journalisten ett annat tips. Det kom från [titel angiven] på en barnrättsorganisation. Hon beskrev ett fall där socialtjänsten misslyckats med att skydda ett barn. Mamman och sonen befann sig nu på flykt eftersom de inte hade fått skydd av samhället.

Efter ett tag insåg journalisten att tipsen handlade om samma fall.

Journalisten träffade pappan, som befann sig i sitt livs värsta kris. Journalisten berättade att pappan vanligtvis bodde med sin [ålder angiven], som han hade ensam vårdnad om. Men mamman hade aldrig accepterat tingsrättens vårdnadsdom. Och för drygt två månader sedan hade hon försvunnit spårlöst med sonen efter en umgängeshelg.

A [namn angivet] presenterade sig. Hon var grundare och verksamhetsansvarig i organisationen, en organisation som arbetade för att stärka rättigheterna för barn som varit utsatta för våld eller övergrepp.

I ett klipp från en föreläsning sa A att 99 procent av alla som tog kon-takt med organisationen var kvinnor. De tog kontakt i djup förtvivlan och frustration över att inte få hjälp att skydda sina barn. Och den misstänkta förövaren var i 98 procent av fallen barnets pappa.

I ett kort klipp talade en riksdagsledamot uppskattande om A:s arbete.

A berättade att hon byggt en ganska stabil bas. Organisationen nådde ut till ungefär en kvarts miljon människor varje vecka. Och hon såg att när folk väl fått upp ögonen för hur illa det var, så väcktes en otrolig vrede. Vi behövde alla vakna upp och se vad som skedde hemma på vår egen gata, ansåg hon.

I bild visades vyer och klipp från organisationens sociala medier. Journalisten berättade att organisationen hade publicerat flera artiklar om pappans fall. A läste ur texter som organisationen hade skrivit om fallet:

Han hade nya blåmärken i går igen. Om två dagar måste han tillbaka till pappa. Redan efter första umgänget med pappa var Elias kropp full med blåmärken. Han hade till och med skador på könsorganet. Mamman tog honom till läkare, som dokumenterade skadorna och gjorde orosanmälan. Efter nästa umgänge hade pojken nya skador. Mamman bokade ny tid, och Elias träffade ny läkare. Även hon dokumenterade och anmälde. Fem gånger gick de till vårdcentralen.

A reflekterade över det hon läst upp och konstaterade att läkarna inte hade kunnat tolka skadorna på annat sätt än att barnet varit utsatt för övergrepp. Vem som helst kunde ju förstå att det var en omöjlig situation att skicka tillbaka sitt eget barn till någon som man visste misshandlade eller förgrep sig på barnet. Så till slut beslutade ”Anna” att gå under jord. A hoppades att de som varit involverade i fallet såg vilka förödande konsekvenser deras feghet hade fått.

Journalisten sa att pappan förvisso inte hade nämnts vid namn i organisationens texter, men pappan hade ändå blivit igenkänd. Och pappan kände sig nu tvungen att gå ut offentligt med det här. Annars kunde folk börja tissla och tassla och säga att han var den misstänkte pedofilen.

Organisationens Facebooksida visades i bild. Där fanns flera mycket negativa kommentarer om pappan.

Journalisten visste inte vem han skulle tro på. Båda kunde ju inte ha rätt.

A sa att det var ytterst anmärkningsvärt hur myndigheterna totalt lagt locket på. Hon sa att det här fallet var unikt eftersom de som lagt det här pusslet hade kontakt med varandra. Det var hon själv och psykoterapeuter som träffat pojken. Det var också en före detta [titel angiven]. NN visades i bild, gåendes mot en byggnad.

Ett klipp från organisationens Facebooksida visades. Den före detta [titel angiven], NN berättade om sitt engagemang i organisationen.

NN sa att det handlade om en mamma som sökte hjälp för sin son. Det var [anledning angiven].

Journalisten berättade att NN för [antal år angivet] år sedan varit en av Sveriges kanske mest kända [titel angiven], ofta uppmärksammad för sina insatser för utsatta barn. A sa att NN hade arbetat med [område angivet] frågor och fått flera priser och utmärkelser.

NN sa i intervjun att hon lämnat [arbete samt år angivet], men att hon aldrig lämnat frågorna. Det var självklart att hon som före detta [uppdrag angivet] blev väldigt upprörd när det fanns så mycket att ta tag i, men att man inte gjorde sitt jobb. Människor med sunt förnuft måste ju se vad som pågick. Att myndigheterna inte kunde rätta sina fel? Hur svårt kunde det vara att erkänna att man gjort fel, att man missbedömt?

A berättade om den [titel angiven] B, som också engagerat sig i fallet. Hon sa att han aldrig hade varit med om att myndigheterna satt sig så mycket på tvären som i detta fall.

B berättade i en intervju om sina kontakter med ”Anna” och ”Elias”. De hade fått en bra kontakt och pojken hade berättat saker för honom. Det var ingen tvekan om att pappan var pedofil. Dessutom var pappan psykopat.

Enligt A var det sällan man såg så starka intyg som de B hade skrivit. Hon tyckte att det var ytterst anmärkningsvärt att man inte tagit fasta på dem.

NN berättade att det hela tiden kommit nya anmälningar i fallet. Hon hade räknat till 17 olika personer, varav nio var professionella. Det var fyra, fem läkare, psykolog och psykoterapeut. och B, som hade träffat pojken 15 gånger. Det var små pusselbitar också, alla var inte stjärnvittnen. Det kunde vara människor runt om, någon anhörig som slagit larm.

Journalisten resonerade. Det var ju inte ovanligt med våld och övergrepp inom familjen. Men samtidigt hade pappan tilldelats ensam vårdnad, så rimligen ansåg myndigheterna att han var den mest lämpade föräldern. Det var mycket han inte förstod.

Han hade nu träffat flera personer med en bestämd uppfattning om fallet. Han insåg att han måste gå till botten med vad som hänt. Han fick tillgång till de sekretessbelagda dokumenten från socialtjänsten, sjukvården och polisen. De sträckte sig ända fram till sommaren då ”Anna” mist vårdnaden. Det var hundratals papper.

I journalerna kunde han följa i ”Anna och Elias” spår. Han såg hur ”Anna” gång på gång sökt vård för sin son. Han hittade närmare 30 kontakter efter det att vårdnads-tvisten startat.

I bild visades citat från dokumenten:

Mor misstänker sexuellt övergrepp från fars sida

söker på nytt barnakuten 4 dagar efter föregående undersökning

En frisk pojke

Jag undersöker pojken, men ser inga konklusiva skador”.

Journalisten hade sett att ”Elias” ofta undersökts grundligt, men att läkarna trots det aldrig hittat något som bekräftat övergreppsanklagelserna. Han började skymta ett mönster. Det tycktes inte ha spelat någon roll vad läkarna sagt, ”Anna” sökte ändå vård på nytt. Ett citat från dokumenten visades:

När Anna inte får det svar hon vill, söker hon vidare”.

Det fanns läkare som inte kunnat utesluta att ”Elias” blivit utsatt och därför remitterat vidare till erfarna specialister. Men inte heller de hade hittat några skador som bekräftade att ”Elias” farit illa hos pappa. På grund av allvarligheten i ”Annas” anklagelser gjorde dock flera av dem orosanmälningar till socialtjänsten. Sjukvårds-personal hade en skyldighet att anmäla sådana saker.

Organisationen återkom ofta till att fallet inte utretts på allvar. Men journalisten kunde konstatera att det inte stämde. Den första socialutredningen startade år 2016. Den hade kommit fram till att det inte fanns några fakta som visade att ”Elias” blivit utsatt av sin pappa. Då initierade ”Anna” nya orosanmälningar.

Det hade gjorts fyra socialutredningar och fyra polisutredningar, ledda av tre olika åklagare. Ett tjugotal utredare hade varit inblandade, men ingen hade sett det organisationen påstått. Ingen expert hade slagit fast att ”Elias” blivit utsatt, förutom B.

Journalisten frågade hur samtalen med pojken kunde gå till. B svarade att det mest blev glimtar där ”Elias” sa vad pappan hade gjort och sagt. Pojken var så irriterad, olycklig och ledsen. Men det var hela tiden kompletterat av mamman, som så att säga fyllde på med kunskapen. Mamman var vuxen och mogen och kunde verbalisera det hela tydligare. Det blev en helhet när mamman och pojken berättade.

Journalisten gjorde reflektionen att B verkade ha svårt att skilja mellan vad ”Elias” sagt och vad ”Anna” sagt. Kanske hade det varit därför polis och socialtjänst varit så, minst sagt, avvaktande till B:s uppgifter.

I socialtjänsternas utredningar framträdde en oro för hur ”Elias” påverkades av ”Annas” agerande. ”Elias” hade under flera års tid, tillsammans med sin mamma, tvingats prata med personer som B.

Citat från dokumenten visades:

oro för hur han har det hos mamma

Hon tycks inte reflektera över att hennes agerande går ut över Elias välbefinnande

Elias har tagit skada av mammas agerande”.

Journalisten fortsatte reflektera. När ”Elias” fått vara ensam och träffat experter, som varit vana att prata med barn så hade han inte sagt något om att han skulle ha varit utsatt. Så hade det varit när han förhörts av specialutbildade poliser. När pojken tillbringat tid med en socialsekreterare, som han tycktes ha fått förtroende för, kom det fram en helt annan berättelse.

A berättade om organisationens aktivitet på sociala medier. Korta och kärnfulla budskap gick hem. Och det var så otroligt många som hjälpte till att dela inläggen. I något fall kunde hon se att det var nästan 550 delningar och att de hade nått ut till 87 031 personer. Det var väldigt bra. Hon sa att de behövde göra allt de kunde för att skydda barnen. Om det så var att spela in och spela upp det barnet berättat.

Pappan menade att organisationen på ett proffsigt sätt, med sina personer, sättet att klä sig, sättet att föra sig, hade byggt upp en fasad. Det var tvunget att få ett stopp.

Journalisten blev alltmer förvånad när han upptäckte i vilka sammanhang organisationen före-kom. I bild visades hur A och NN gick in i ett mötesrum med [namn angivet]

Del 2 – En ny mäktig motståndare

Journalisten berättade att organisationen anklagade pappan för pedofili och att organisationen spred en grundlös anklagelse.

I ett ljudklipp berättade ”Anna” om sin situation. Hon sa att hon fått hjälp av organisationen och av en fantastisk kvinna, NN som var en riktig hjälte.

NN sa att det vore katastrof om man hittade ”Anna”. Det var som att döda ett barns själ. Vi andra behövde se till att det inte skedde.

Journalisten berättade att fallet ”Anna och Elias” hade undersökts noga av flera myndigheter. Ett tjugotal professionella hade varit inblandade i utredningarna, som alla hade avfärdat ”Annas” anklagelser om sexuella övergrepp. Men organisationens ledare, A, hävdade i stället att ett pedofilnätverk infiltrerat rättsväsendet. Nu var han på väg till ett möte med organisationen. Han ville ta reda på om organisationen på något sätt hjälpte mamman att hålla sig undan.

A, B och NN satt i ett mötesrum med journalisten och samtalade.

Journalisten tyckte att det blev tydligt, där på mötet, att organisationen hade tät kontakt med ”Anna”, trots att polisen sökte efter henne. Vid något tillfälle tyckte han att det verkade som att B var på väg att ta fram ett nummer ur sin kalender.

NN sa att de inte ville veta var ”Anna” befann sig, trots att de hade kontakt med henne.

– Ni får vara lite försiktiga med det där med skyddande av brottsling”, sa hon till journalisten.

Journalisten resonerade kring situationen. Han visste att organisationen inte höll med, men deras berättelse var falsk. Det var en historia som fick människor att engagera sig och göra svåra val. Däri låg organisationens makt. Han hade sett hur organisationens falska bild och misstro mot myndigheterna spred sig.

I ett klipp visades A i en korridor i riksdagen. Hon gick och pratade med riksdagsledamoten G [namn angivet]. Journalisten kommenterade att det inte var första gången A var i riksdagen. Hon uppvaktade politiker för att de skulle stärka barns rättsskydd. Hon passade också på att lyfta fallet ”Anna och Elias”.

Del 3 – Nätverkets makt

”Elias” kom tillbaka hem till pappan.

Personerna kring organisationen var förtvivlade. ”Anna” var gripen och pojken var hos pappan.

NN var på tingsrätten. I samtal med bland annat B sa hon att det skulle bli en manifestation. Om det kom ut att ”Anna” var häktad skulle det bli en folkstorm, sa hon.

Organisationen publicerade på sociala medier att ”Anna” hade häktats. Nu skulle de hålla manifestationen. Den var bland annat för ”Annas” skull. NN talade vid manifestationen. Hon sa:

I maj 2018 får en pappa misstänkt för grova sexuella övergrepp hela vårdnaden om sin sjuåriga son Elias. Anledningen är att mamman Anna anses ha kränkt pojken.

Den som skyddat honom är inlåst i en cell. Den som skadat honom är fri. Nu får det vara slut. Vi kräver en barndomstol.”

Sen gick det ett år.

Journalisten skulle ha vad som kom att bli ett sista möte med A, som skrivit många artiklar om ”Elias”. Gång på gång hade hon presenterat en falsk bild. Märkligt nog var det först nu han förstod varför allt gått så fel.

A blev konfronterad av journalisten. Det framkom att hon inte hade läst all dokumentation i fallet. Och hon stödde sig fortfarande på B:s utlåtande, trots allt som hade hänt.

I telefonsamtal sa NN att polisen hade hämtat B till förhör. Det var förfärligt, helt förfärligt. Han var misstänkt för medhjälp till egenmäktighet med barn. Hon var jättechockad. Hon undrade om de hade velat knäcka B. Han var ju huvudvittne.

Det framkom att B hade fattat tycke för ”Anna” och att han tagit ställning för att pojken varit utsatt redan innan han träffat honom. Det hade framgått av en sms-konversation.

Rättegången mot ”Anna” och B skulle börja. NN visades i bild. Hon var på plats i tingsrätten tillsammans med A. De småpratade utanför förhandlingssalen. NN sa att pojken tydligen var tillbaka hos pappan och att det gjorde henne sömnlös.

Rättegången var på väg att ta slut. Men det var ett vittne kvar: en läkare som träffat ”Elias” i september år 2018. Hon kunde göra så att ”Anna” frikändes. Läkaren sa i förhör:

Då började han berätta att han hade ont i magen. Sen började jag undersöka honom och då när jag lyssnar på lungorna så ser jag att är blåmärken på ryggen. Och han berättar att det är pappa som har slagit honom då.

Hon gjorde det så bra, sa NN. Alltihop handlade om en beviskedja, och den höll väldigt väl. Den berättade ju också om sexuella övergrepp.

Enligt ”Annas” försvarare hade det varit en slump att barnet fått träffa just den läkaren.

Journalisten hade hittat något intressant när han gick igenom fotografens inspelningar från rättegången: A kramade läkaren som vittnat och sa ”gott att se dig”. Läkaren svarade ”ja, verkligen”. ”Du var jättejättebra” sa A. Det verkade som att de kände varandra.

Journalisten kunde se att läkaren under flera år hade ”gillat” och kommenterat organisationens inlägg. Läkaren var också vän med flera centrala personer i organisationen på Facebook. NN var en av dem och hennes Facebookprofil visades i bild. De ”gillade” varandras kräftskivor, konsertbesök, kaninungar och efterrätter.

I inspelningarna från rättegången kunde man från avstånd se och höra A, utanför förhandlingssalen, prata med en person. Personens ansikte hade dolts på bilderna. Personen sa till A att A ”gjorde jättemycket” när hon skrev för organisationen. Men nu vågade personen inte riktigt ”gilla” och ”skriva på” organisationen. Nu var personen professionell. A sa då att hon skulle stänga av sin mikrofon.

I intervju sa A att hon bara kände läkaren på Facebook och ”that’s it”. Hon menade att det väl egentligen inte spelade någon roll om man hade känt någon i flera år, för var och en hade väl sin egen yrkesheder? Vad spelade det för roll att hon och NN haft kontakt med läkaren sen år 2015?

Den advokat som förordnats som särskild företrädare för ”Elias” sa att besöket hos läkaren som vittnat inte längre kändes som en slump eller att det var objektiva fynd. Detta påverkade naturligtvis.

Journalisten insåg att han redan hört talas om läkaren. Det gick upp för honom att NN redan berättat för honom om läkaren, flera gånger dessutom. I bild visades hur journalisten och NN satt tillsammans olika miljöer.

I ett klipp pratade NN om att hon vid ett tillfälle sett till att kontakta läkare så att mamman skulle få hjälp. Och det fick hon. Den läkaren hade gjort en anmälan direkt. I ett ljudklipp hördes hon säga att hon hade tvingat mamman att söka läkare.

Enligt journalisten hade NN alltså sagt att hon tagit kontakt med sin Facebookvän, läkaren. Samma läkare som sen framträtt i domstolen som ett oberoende vittne.

När journalisten nu ville ställa nya frågor så var det omöjligt att få prata med NN. Hon visades i närbild i cirka tio sekunder.

Journalisten fick inget annat svar än att hon inte haft en aning om att ”Anna” gått till just den läkaren. Läkaren ville inte heller svara på frågor.

A tyckte inte att det var att manipulera rättsväsendet att gå med sitt barn till någon med specialistkunskap. Det var väl värre att rättsväsendet inte hade den kunskap som krävdes för att skydda barnen. Hon tyckte att journalistens fråga, om det varit manipulation att inte öppet redovisa hur kontakterna gått till, var befängd.

Journalisten frågade sig vad som hade hänt om ”Anna” aldrig hade träffat organisationen. Han visste att kretsen kring organisationen inte tyckte att de eldat på ”Annas” förtvivlan, och att de inte spridit några falska uppgifter. Därför fortsatte de på samma sätt.

I bild visades A och NN i riksdagen. De höll ett föredrag och NN berättade om fallet ”Anna och Elias”. En av deltagarna, ordföranden i justitieutskottet, sa att det hade gripit tag i en och att han tänkte på om det fanns någonting de kunde förändra.

Journalisten berättade att pappan och ”Elias” nu försökte leva ett vanligt liv. Men processen om vårdnad och umgänge fortsatte. Och där ”Anna” fanns, fanns också organisationen.

C [namn angivet], ordförande i föreningen [förening angiven], sa att de personer som hade hjälpt till hade ett större ansvar än mamman. De hade eldat på mammans förtvivlan.

Journalisten sa avslutningsvis:

Efter min tid med organisationen ser jag nu vad de gör. Jag ser att det är de som blundar för fakta, som inte vill ta in vad experterna säger. Och det är då det märkliga händer, att de som vill rädda ett barn blir de som skadar ett barn.

2. Anmälan


NN anmälde dokumentären.

Dokumentären hade orsakat henne stor skada. Den bröt därtill mot kraven på saklighet och opartiskhet, journalistisk yrkesetik, samt dataskyddsförordningen (GDPR) och barnkonventionen.

Kritik mot dokumentären

Dokumentärens vinkling

Journalisten hade haft en annan agenda än den han förespeglat henne. På ett mycket oetiskt sätt hade han vilselett både de som medverkade och tittarna. Det blev ingen granskning av båda sidor. I stället var dokumentären en partisk inlaga där väldokumenterad information helt utelämnades.

När programmets inriktning ändrats så tydliggjorde hon för SVT att hon inte längre ville medverka, men hennes önskan avvisades.

Dokumentären presenterade bara vissa fakta och utelämnade andra. Det gällde till exempel dokument, intyg, ljudinspelningar, utredningar, anmälningar, samt foton. SVT utelämnade också i stort sett allt intervjumaterial. Betydelsen av orosanmälningarna framställdes på ett felaktigt sätt. Hon redogjorde för ett flertal omständigheter samt material som hon ansåg borde ha varit med i dokumentären.

Fem läkare hade vittnat vid rättegången. Bara en av dem nämndes i programmet. I stället för att spela upp den kvinnliga läkarens tydliga vittnesmål så ifrågasattes läkarens kompetens för att hon kommenterat en efterrätt på Facebook. Det fanns inga vänskapsband mellan läkaren och organisationens [titel angiven] A. Det stämde inte heller att anmälaren hade tvingat mamman till den läkaren, även om hon givetvis hade insisterat på att mamman skulle söka vård för sin son.

[Titel angiven] uttalanden om psykopati och pedofili var oacceptabla, men lyftes fram som det centrala. Likaså dennes förälskelse, som respektfullt hade avvisats. Pojkens påståenden om pappans övergrepp, som framkommit i samtalen med terapeuten, presenterades däremot inte.

Genom antydningar och insinuationer styrdes tittaren i en viss riktning. Det förstärktes av inklippta bilder och ljud.

Dokumentären sändes samtidigt som det pågick två rättsprocesser. Den röjde sekretessbelagda uppgifter.

Intervjuerna med henne

Journalisten hade intervjuat henne vid ett flertal tillfällen under mer än ett års tid. Vid intervjuerna hade hon, i egenskap av [titel angiven], framfört kritik mot socialtjänstens och polisens utredningar. Kritiken var väl underbyggd men togs, anmärkningsvärt nog, inte med i dokumentären.

Journalisten hade plötsligt ändrat attityd. Från att vänligt ha ställt relevanta frågor började han visa en annan sida. Han hade ett aggressivt tilltal och försökte svartmåla vittnen. Därmed gick han utanför de pressetiska gränserna. Han ägnade sig åt en form av utpressning, genom försåtliga påståenden och irrelevanta frågor.

Journalisten hade begärt en slutintervju med henne, men visade ingen hänsyn till att hon inte kunde genomföra den då hon, med anledning av coronapandemin, satt i karantän. Han ringde henne flera gånger, trots att han visste att hon inte ville det. Hon svarade på hans frågor via mejl. I dokumentären hade det framställts som att hon inte velat svara alls, trots att hon varit mycket tillmötesgående via mejl.

Hon framställdes som en oansvarig person som utan faktakontroll hade jagat en oskyldig människa. Journalisten sa också, nedlåtande, något i stil med ”du som har varit [titel angiven]”. Hennes åsikter om polisutredningen klipptes helt bort. Likaså hennes exempel på framgångsrikt [arbete angivet]. På så sätt framställdes hon som en okunnig person som medvetet deltog i ett drev.

Hon hade aldrig tagit ställning i skuldfrågan. Det hade däremot SVT gjort, trots att det fanns information, som SVT hade tillgång till, om hur pappan hanterat kontakten med sonen på ett negativt sätt.

Dokumentärens följdverkningar

Under alla sina år som aktiv hade hon alltid varit noga med fakta innan hon agerat. Så även i detta fall. Hon hade aldrig varit föremål för kritik från myndigheter eller blivit anmäld för tjänstefel.

Förutom sitt [yrke angivet] engagemang hade hon, sedan 80-talet, varit starkt engagerad i barns rätt. Hon hade skrivit en bok i ämnet och uppfattats som en seriös person i sitt tvärprofessionella nätverk.

Dokumentären framställde henne som suspekt. Hon representerade inte organisationen, men hade suttit med i organisationens referensgrupp. Hon hade givit organisationen fullt stöd i arbetet för en barndomstol. Hon hade också instämt i den kritik som funnits mot myndigheterna i fallet ”Anna och Elias”. Hennes åsikter hade framkommit i intervjuerna, men de hade inte tagits med i dokumentären. Genom denna underlåtenhet svartmålades hon.

Intrycket av att hon var en medlöpare förstärktes genom dokumentärens bild och ljud. Det framstod också som att hon delade åsikter med personer som hon aldrig träffat tidigare.

Efter att programmen sändes hade hon fått hat- och hotfulla meddelanden via Facebook och i brev. Avsändarna skrev att de hoppades att hon skulle spärras in, att hon borde skämmas, att hon skämt ut [yrkesgrupp angiven], med mera.

Hon svarade inte längre på okända mobilnummer och hon öppnade okända brev med stor försiktighet. När bilen inte startade funderade hon över sabotage, eftersom hon fått hot om besök ”om hon inte svarade”. Vissa samarbeten hade därtill avbrutits med hänvisning till dokumentären. Hennes privata och professionella anseende hade fläckats ned.

Dokumentären hade orsakat henne stor skada. En skada som inte var självförvållad, utan helt orsakad av SVT.

3. Skriftväxling


3.1 SVT:s svar

SVT svarade genom mediedirektören Jan Helin.

Organisationen hade vid tiden för SVT:s sändning i ett och ett halvt års tid, i ett 30-tal artiklar som publicerats på organisationens plattformar, pekat ut en pappa som brottslig och grovt klandervärd. I artiklarna beskrev organisationen pappan bland annat som pedofil och påstod att han utsatt sonen för dagliga sexuella övergrepp, samt regelbunden grym, fysisk misshandel. Detta trots att anklagelserna, som i grunden härrörde från en vårdnadstvist, hade utretts grundligt och flera gånger avfärdats av såväl åklagare och polis som socialtjänst.

Organisationen nådde varje vecka, enligt egen utsago, 250 000 personer genom sina kanaler på sociala medier. Det var fler personer än vad många större tidningar nådde på nätet. Tidvis nådde organisationens publiceringar om det aktuella fallet så många som 350 000 personer i veckan.

Dokumentären skildrade konsekvenserna av en sådan ”parallell rättsskipning” och vad som hände när prövningen flyttades från domstolar till sociala medier. Dokumentären visade hur det kunde leda till ”folkdomstolar”, där hot och hat drabbade enskilda individer.

Dokumentären belyste också hur organisationen använde fallet ”Anna och Elias” i kontakter med ledande politiker. Genom kontakterna ville organisationen bland annat ändra utformningen av rättsväsendet. Dokumentären skildrade hur denna lobbyism, baserad på osanna uppgifter, fått politiskt fäste. Det hade bland annat arrangerats en hearing i riksdagen där justitieutskottets ordförande beskrivit hur han tagit till sig organisationens fakta och övervägde en ändrad lagstiftning.

Dokumentären var således en granskning av en lobbyorganisation, dess centrala företrädare, och dess påverkansarbete. Den var baserad på gedigen research av tusentals dokument, samt intervjuer med ett stort antal personer. Journalisten hade dragit samma slutsatser av materialet som domstolar och flera myndigheter.

Respekten för enskilds privatliv

Granskningen av anmälaren

SVT hade kommit i kontakt med anmälaren tidigt i arbetet med dokumentären. Hon var en av de sakkunniga som engagerat sig i fallet, och hon bedrev aktivt opinion.

Anmälaren hade i [tid angiven] varit en av Sveriges flitigaste debattörer i frågor om [område angivet]. I Retrievers mediedatabas förekom hon i cirka [antal angivet] artiklar. Ofta uttalade hon sig i rollen som [roll angiven].

Anmälaren verkade alltjämt i den svenska offentligheten. Hon hade under 2000‑talet tilldelats flera priser så som [priser angivna]. Hon publicerade debattartiklar och deltog i offentliga diskussioner och panelsamtal. Hon bedrev ett intensivt lobbyarbete mot politiker.

Anmälaren hade tidigare suttit i styrelsen för organisationen och hon var fortsatt aktiv i organisationen. På senare tid hade hon haft en betydande roll i fallet ”Anna och Elias”. Därtill var hon [uppgifter i organisationen angivna], och hade offentligt agerat som talesperson vid sidan av [titel angiven], bland annat i riksdagen.

SVT intervjuade initialt anmälaren i egenskap av [roll angiven], då hon bland annat hade skrivit en lärobok som rörde utredningar av brott mot barn, samt undervisat i frågorna på [plats angiven].

Att SVT kontaktade just henne var närmast journalistiskt standardförfarande. Förutom att anmälaren var [roll angiven] på ämnet, uppgav hon sig vara inläst på det aktuella fallet. Hon hade dessutom redan uttalat kritik mot myndigheterna i offentligheten. Anmälaren ville för övrigt medverka i en dokumentär om fallet.

Under den tid som SVT följt anmälaren, hade hon på olika sätt sökt publicitet och offentlighet i fallet. Hon hade återkommande spridit nedsättande och kränkande uppgifter om pappan i offentligheten, samt anklagat honom för allvarliga brott.

SVT gav exempel på uttalanden som anmälaren gjort i olika sammanhang och som delats i organisationens sociala medier.

Pappan hade inte namngivits i inläggen, men den närgående beskrivningen av honom hade gjort att han identifierats och utsatts för hat och allvarliga hot.

Organisationen och anmälaren försökte ändra rättsväsendets nuvarande utformning. Deras förslag hade fått gensvar från betydelsefulla politiker, vilket visades i dokumentären. Organisationen drev också opinion i enskilda ärenden med syfte att ändra myndigheters och domstolars agerande. Anmälaren hade medverkat som talare vid manifestationer.

Anmälaren fick, mot denna bakgrund, anses vara mycket van vid att diskutera de nu aktuella frågorna – övergrepp mot barn samt rättssäkerhet – i olika offentliga sammanhang. Anmälaren var en sådan person som borde kunna överblicka konsekvenserna av att medverka i intervjuer i media.

Anmälaren hade haft kontakter med den kvinnliga läkaren, som ingick i anmälarens nätverk, i flera år. Det kunde SVT visa.

Anmälarens önskan att inte förekomma i dokumentären

Anmälaren ville inte längre medverka i dokumentären när det stod klart för henne att den granskade fenomenet med folkdomstolar på nätet, samt kretsen kring organisationen.

Det var av stor vikt att medier kunde granska experter och opinionsbildare i den offentliga debatten, i synnerhet om de dessutom anklagade identifierbara personer för allvarliga brott.

Den granskande journalistiken var beroende av att kunna använda insamlat material, även om den som granskats ändrade sig. Detta gällde särskilt medievana personer.

All rapportering om anmälaren hade uteslutande rört hennes [roll angiven]. Dokumentären berörde inte på något sätt hennes personliga angelägenheter.

Det hade funnits ett uppenbart allmänintresse av att belysa anmälarens offentliga roll.

Bemötande

SVT gav i god tid, tre veckor innan sändning, anmälaren möjlighet att bemöta den kritik som skulle riktas mot henne. Hon hade också fått möjlighet att bemöta den i varje separat del av dokumentären. Det utrymme anmälaren hade fått för att ge sin och organisationens version var stort.

SVT vände sig emot anmälarens beskrivning av kontakterna mellan henne och journalisten. Det som hade hänt var att journalisten vid en punkt inte längre fått prata med henne. SVT hade redovisat relevanta delar av hennes mejlsvar i dokumentären.

Sammanfattning

Anmälaren hade, i egenskap av [orsak angiven] och opinionsbildare, själv sökt omfattande publicitet i det aktuella fallet. Därmed hade hon intagit en position som motiverade en granskning av hennes offentliga roll.

Anmälaren hade framfört felaktiga uppgifter och allvarliga anklagelser mot enskilda personer. Detta hade hon gjort genom organisationens kanaler, där hon nått hundratusentals personer, och genom påverkansarbete gentemot politiker. De anklagade hade inte haft möjlighet att försvara sig, vilket resulterat i hat och hot mot dem.

Anmälaren måste tåla kritisk granskning, i synnerhet då hon själv hade ansett sig ha rätt att framföra mycket allvarliga anklagelser offentligt.

SVT hade haft grund för de uppgifter som publicerades och anmälaren hade fått bemöta kritiken som riktades mot henne.

Anmälarens och organisationens arbetsmetoder riskerade att underminera samhällets tro på rättsväsende och socialtjänst. Fenomenet med ”folkdomstolar” och att kränkande uppgifter om enskilda spreds över nätet, var ett växande och synnerligen aktuellt problem. Den eventuella publicitetsskada som anmälaren drabbats av var försvarlig med tanke på det uppenbara allmänintresse som låg i att skildra dessa kontroversiella samhällsföreteelser.

3.2 Anmälarens kommentar

Hon kunde inte se något annat än att syftet med hennes medverkan var att förstärka SVT:s inställning till organisationen och dess [titel angiven]. Och att i ord och bild svartmåla alla som försökte föra barnets talan.

SVT framhöll att de hade bett henne medverka som expert. Ändå fick hon inte yttra sig i den rollen, trots 15 möten med filmteamet och flera timmars intervjuer om rättsprocesser och barns rättsskydd.

Det fanns flera felaktigheter i SVT:s yttrande.

Det stämde inte att hon anklagat pappan för allvarlig brottslighet. Hon kallade genomgående icke-dömda för ”misstänkta”.

Hon var bara ytligt bekant med den kvinnliga läkaren. Hon hade hälsat på läkaren vid två konferenser. Läkaren var en av många passiva Facebookvänner.

Hon hade varken spridit kränkande uppgifter om pappan i offentligheten eller anklagat honom för allvarlig brottslighet. Hon hade dock kritiserat myndigheternas brist på barnfokus. Det var märkligt, om SVT nu ansåg henne vara [område angivet], att hon inte fick mer än fem minuter i dokumentären. Och att inget av det hon sagt om utredningar i allmänhet och detta fall i synnerhet kom fram. Hennes erfarenhet och inställning till rättsprocesser, samt framgångsrika tvärprofessionella samarbeten, nämndes inte överhuvudtaget.

Hon hade gärna blivit granskad på rätt villkor.

Något genmäle hade det inte varit fråga om. Hon fick ingen som helst möjlighet att bemöta kritiken eftersom den inte framfördes till henne.

När det gällde hennes mejlsvar så redovisades det inte alls på ett relevant sätt, så som SVT påstått.

Hon hade lidit en oförsvarlig publicitetsskada. Hon hade fått motta hat och var dessutom filmad i sitt hem.

Därtill hade SVT genom en mängd intervjuer om dokumentären i tv, tidningar, poddar och andra sociala medier gjort så att hat och hot drabbat de medverkande. Exakt det som SVT sade sig vilja motverka.

Det var allvarligt att dokumentären sändes under pågående rättsprocesser. Det var om något en folkdomstol.

Till sitt yttrande bifogade hon manus för talet vid manifestationen samt för anförandet i riksdagen, sms-konversationer, samt ett mejl.

3.3 Ytterligare skriftväxling

3.3.1 SVT

SVT svarade genom chefen för programetik, Albert Svanberg. Utöver vad som framgått av tidigare yttrande framförde SVT följande.

SVT kunde belägga att läkaren och flera personer i organisationen varit vänner på Facebook i flera år. I minst ett 15-tal inlägg hade läkaren och ledamöter i styrelsen, samt anmälaren (som också hade en formell position i organisationen) interagerat med varandra.

Som tidigare anförts, hade anmälaren uppgivit i intervjuer med SVT att hon själv kontaktat läkare så att Anna skulle få hjälp, och att den läkaren sedan gjort en polisanmälan. Detta hade alltså avsett den aktuella kvinnliga läkaren. SVT hade haft grund för att publicera denna uppgift i dokumentären.

Kretsen kring organisationen hade fått ett stort utrymme att ge sin bild av det aktuella fallet och av sina arbetsmetoder. Det var till stor del deras utsagor som utgjorde grunden för dokumentären.

Den övergripande kritiken mot arbetsmetoderna som kretsen kring organisationen använde sig av hade [titel angiven] för organisationen fått bemöta.

3.3.2 Anmälaren

Dokumentären var inte saklig. Hon kunde förstå att tittare blivit upprörda och skrivit hatbrev. Hon framställdes ju som en lögnare.

SVT blandade ihop henne, organisationen, och Facebookvänner. Att vänners vänner kommunicerade på Facebook om ytliga ämnen var ofrånkomligt i ett litet land som Sverige. Vad hade detta med den kvinnliga läkaren att göra? Bara en gång hade de kommunicerat och då i form av att läkaren frågat var en viss krog låg. Det var alltså en enda kommentar. Hon hade träffat läkaren vid ett par konferenser för några år sedan. De hade bara hälsat på varandra. De hade inte haft något samarbete eller kopplingar till något gemensamt fall.

Hennes uttalande i dokumentären om att hon hade kontaktat läkare avsåg läkare i allmänhet. Hon hade aldrig sagt något om vilka läkare hon kontaktat. Journalisten spekulerade kring detta i dokumentären.

Vad gällde hennes möjlighet att få bemöta kritiken så hade hon förvisso blivit intervjuad om utredningsmetoder och rättsprocesser många gånger. Men inte vid något tillfälle hade hon blivit ifrågasatt eller fått bemöta någon kritik. Dessutom var ju intervjuerna inte ens med.

Journalisten hade ställt några kritiska frågor till henne i april 2020. Det hade dock varit fråga om ren smutskastning. Det var den typen av kritik hon erbjudits att bemöta, tre veckor innan sändning. Hon besvarade frågorna via mejl och bad journalisten att respektera att hon inte kunde svara i telefon. Trots detta ringde han flera gånger. Genom SVT:s redigering framstod det som att hon nonchalant lade på luren.

3.3.3 SVT

Anmälarens redovisning om aktiviteterna på Facebook var inte korrekt.

Det rådde ingen tvekan om att den aktuella kvinnliga läkaren, som gjorde polisanmälan, var den person som var Facebookvän med flera centrala ledamöter i organisationen.

SVT redogjorde för bakgrunden till sitt ställningstagande i denna del.

4. Medieombudsmannens bedömning


Anmälaren anser att dokumentären har orsakat henne en stor skada. Hon har också väckt flera andra frågor om dokumentären.

Frågorna har avsett kraven på SVT att iaktta saklighet och opartiskhet. Hon har påpekat att SVT genom dokumentären och journalistens uttalanden kan ha brutit mot lagregler. Anmälaren har också haft flera synpunkter på journalistens agerande. Ingen av dessa frågor kan dock prövas av Medieombudsmannen.

Medieombudsmannens uppdrag omfattar endast frågan om dokumentären har orsakat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada. I bedömningen ingår bara det material som faktiskt har publicerats för tittarna. Frågor om hur det har gått till vid kontakterna mellan journalisten och anmälaren, eller vilken arbetsmetod journalisten valt, kan däremot i vissa fall prövas av Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN).

För att avgöra om publicitetsskadan varit försvarlig eller inte vägs publiceringens allmänintresse, det vill säga allmänhetens rätt till insyn i olika förhållanden, mot intrånget i anmälarens privatliv.

Organisationen har engagerat sig i människor som befinner sig i en svår livssituation. Organisationen, som haft flera hundratusen följare på sociala medier, har bedrivit lobbyverksamhet och föreslagit förändringar av rättsväsendet. Att granska en sådan organisation, dess företrädare och arbetsmetoder har ett stort allmänintresse.

Anmälaren har som [uppgift inom organisationen angiven] haft en formell roll i organisationen. Hon har talat tillsammans med organisationens [titel angiven] inför ledande politiker och då berättat om det specifika fallet ”Anna och Elias”. Hon har framträtt i organisationens kanaler på sociala medier. Hon har varit profilerad i frågor om [område angivet] och tackade ja till att medverka i dokumentären för att framföra sin kritik mot myndigheterna.

Dessa omständigheter gör att hon, i medieetisk mening, har trätt ut på samhällsdebattens arena. Det medför att hon får tåla granskning av sitt agerande och sina uttalanden i frågorna. Det har i sammanhanget varit motiverat att publicera hennes namn och bild.

Anmälaren anser att hon har framställts på fel sätt i dokumentären. Felet har varit att hennes myndighetskritik inte återgivits, och att hon svartmålats genom det snäva urvalet av intervjumaterial med henne. Hon har även kritiserat hur dokumentären skildrat det aktuella fallet: den har visat fel bild av vad som hänt och tagit ställning för pappan.

Kritiken gäller alltså vilka uppgifter som SVT valt att ha med i dokumentären, och hur den som helhet har vinklats. Men det ligger utanför MO:s uppdrag att bedöma dessa frågor. Det beror på att medierna är helt fria att själva avgöra vilka händelser de ska rapportera om. De avgör också helt fritt ur vilket perspektiv rapporteringen ska ske. Det innebär att MO inte kan klandra en publicering enbart på den grunden att den skildrar en händelse på fel sätt, eller för att den innehåller uppgifter som inte stämmer.

Men det går att rikta medieetisk kritik mot en publicering om den innehållit negativa eller nedsättande uppgifter om en utpekad person, utan att uppgifterna varit belagda.

Dokumentären har innehållit uppgifter som varit negativa för anmälaren och som förmedlat ett negativt intryck av henne. Det framstod som att anmälaren inte accepterade informationen i myndigheternas många utredningar. I stället fäste hon tilltro till ett bristfälligt underlag i form av uppgifter från mamman själv och från B. Baserat på detta underlag uttalade hon sig i olika sammanhang tillsammans med organisationen. Det framställdes som att hon härigenom skadade pappan, och själv framstod hon som omdömeslös. Hennes syn på kontakterna med den kvinnliga läkaren som vittnat gjorde också att hon framstod som omdömeslös.

När det gäller beläggen för uppgifterna har SVT tagit del av den skriftliga dokumentationen från socialtjänsten och rättsväsendet. SVT har granskat organisationens sociala medier, samt intervjuat anmälaren och andra personer inom organisationen, den särskilda företrädaren för ”Elias”, C, och pappan. SVT har därigenom haft tillräckliga belägg för att publicera uppgifterna.

När det finns negativa uppgifter om en utpekad person i en publicering har personen rätt att få bemöta dem.

Utmärkande för uppgifterna är att det är hon själv som fortlöpande har lämnat dem under inspelningens gång. Med den arbetsmetod som journalisten har valt har det inte varit aktuellt att vid varje intervjutillfälle ställa kritiska frågor till anmälaren. Hon har dock behövt få svara på kritiken vid något tillfälle. Det framgick i slutet av dokumentären att SVT försökt få svar från henne, men att hon inte velat medverka mer. Hon har alltså fått möjlighet att bemöta uppgifterna. Att dokumentären redigerats så att detta framgått först i den sista delen har mot denna bakgrund varit medieetiskt godtagbart.

Dokumentären har helt klart orsakat anmälaren en publicitetsskada. Frågan är om den varit oförsvarlig.

Allmänintresset av att rapportera om organisationens arbetsmetoder har varit stort. Anmälaren har varit en del av organisationen och har, genom att framhålla sin bakgrund inom [visst område angivet], givit tyngd åt organisationens uttalanden. Allmänhetens rätt att rikta kritik mot myndigheterna är grundläggande. För anmälarens del har samröret med organisationen dock medfört att hennes myndighetskritik, och hennes uttalanden om det aktuella fallet, också måste kunna granskas.

Det är förståeligt att anmälaren har reagerat på publiceringen då den medfört en betydande medieexponering av hennes person i ett negativt sammanhang. Dokumentären har dock inte gått över gränsen för vad som varit medieetiskt godtagbart.

Sammanfattningsvis: Anmälaren har mot bakgrund av allmänintresset behövt tåla granskningen, beläggen har varit tillräckliga, och hon har fått möjlighet att svara på kritiken. Publicitetsskadan som anmälaren drabbats av har inte varit oförsvarlig.

Det finns därmed inte skäl att klandra SVT. Ärendet avskrivs

Ärendet hos Mediernas Etiknämnd

Anmälaren har överklagat MO:s beslut och sammanfattningsvis framfört följande.

MO:s beslut vilar helt på SVT:s inställning och bortser genomgående från anmälarens tidigare svar. Att underlåta att granska bakomliggande fakta och vinkla detta ger producenten av programmet i princip carte blanche. SVT har i dokumentären underlåtit att redogöra för viktigt material och anmälaren hade inte heller fått bemöta uppgifterna om sitt engagemang i organisationen på ett adekvat sätt. C hade inte talat sanning i dokumentären.

Sveriges Television har sammanfattningsvis anfört att bolaget inte har något att invända mot MO:s beslut.

Mediernas Etiknämnds bedömning

Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta pressetisk kritik mot Sveriges Television.