Trots att det handlar om en tuff publicering med anklagelser om felbehandlingar har den publicitetsskada anmälaren drabbats av inte varit oförsvarlig. Allmänintresset väger i detta fall över intrånget i den personliga integriteten för anmälaren.
Sydsvenskan, dnr 25016, exp. nr. 59/2025
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd finner inte skäl till medieetiskt klander av Sydsvenskan.
Genom beslut den 14 april 2025 avskrev Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Sydsvenskan.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har, genom ombud, till Allmänhetens Medieombudsman (MO) anmält artikeln Tandläkare anklagas för felbehandling av stort antal patienter som publicerades i tryck den 13 oktober 2024 och på sydsvenskan.se dagen därpå.
Vad mediet publicerade
Ingressen
”Infektionen gick så långt att käkbenet bröts ner på 87-årige AA. En annan patient lider fortfarande av nervskador efter liknande infektion.
Deras tandläkare i X-ort (ort angiven] anklagas nu för felbehandlingar av ett stort antal patienter.”
Artikeltexten
”AA säger att hans ben skakar varje gång han går till tandläkaren. Det har blivit många gånger det senaste året, för att försöka åtgärda det som enligt honom gått snett under hans tidigare tandläkare.
– Jag har räknat till 30 tillfällen där man gjort något. Sen har det därutöver varit besök där man bara planerat.
Problemen kom smygande under de sista åren av hans förra tandläkares karriär. När smärtan i käken inte försvann kopplades efter en tid en annan tandläkare på kliniken in. Det var för drygt ett år sedan.
Sedan dess har hans nya tandläkare konstaterat mängder av brister, som patientförsäkringen bedömer beror på brister i den tidigare vården.
Sex tänder har han tvingats att dra ut, ’som sannolikt hade kunnat räddats om adekvat behandling genomförts’ skriver försäkringsbolaget Gjensidige i sitt beslut om ersättning.
Nio andra tänder har han fått laga, på grund av bristande kariesbehandling av den förra tandläkaren, enligt försäkringsbolagets bedömning.
Utöver att infektionen ledde till att AA förlorade flera tänder har det blivit svårt att fästa proteserna i den uppluckrade käken.
Svårigheterna att äta, prata – och smärtan har påverkat hela hans liv, säger AA.
– Jag trodde att jag var duktig på att klara smärta. Men så var det inte.
Nästa behandling, att göra ett nytt försök att sätta stift i hans svaga underkäke, beräknas ta fyra timmar.
– Det är ju inte vettigt att sitta där så länge, men de sa att vi är tvungna. Hela den här månaden kommer jag vara upptagen med tandläkarbesök.
En kvinna, betydligt yngre än AA, har drabbats av liknande problem. Efter en lagning hade hon kraftiga smärtproblem och sökte hjälp flera gånger. Först när en annan tandläkare på kliniken tog över vården konstaterades en kraftig infektion som tagit sig in i ansiktsskelettet, enligt ett beslut från Inspektionen för vård och omsorg. Tandläkaren hade också missat flera kariesangrepp.
Kvinnan uppger att utöver två utdragna tänder och tandläkarbesök, har hon inte kunnat leva ett vanligt liv på grund av den långvariga smärtan. Fyra år senare behandlas hon fortfarande för nervskador.
Tandläkaren sålde för ett drygt år sedan sin verksamhet och uppger nu att han har gått i pension.
När Sydsvenskan ringer upp XYZ AB [företagsnamn angivet] bekräftar delägaren AB det som AA fått höra: AA är inte ensam om att ha drabbats.
Det handlar om ett stort antal patienter, enligt AB. Flera tiotal, som klinikens tandläkare nu behandlar för brister som anses ha uppkommit under den tidigare tandläkarens sista år.
De misstänkta felbehandlingarna har upptäckts på liknande sätt som för AA och kvinnan, utifrån hur AB beskriver det, även om AA har drabbats ovanligt hårt.
– De har sökt för ett och samma problem flera gånger. Inget som har gjorts har hjälpt, förrän de har bytt tandläkare. Då har rätt diagnos ställts, säger AB.
Han försöker sammanfatta:
– Det är nog att röntgenbilder har feltolkats, felaktig diagnostik. Och sen bristfälligt utförda åtgärder. Det är väl den gemensamma faktorn för alla patienter som vi försöker hjälpa nu.
Notan för alla behandlingar står i huvudsak vårdgivarens försäkringsbolag för, samt Försäkringskassan via högkostnadsskyddet.
Många patienter är upprörda.
– Det innebär ju ett väldigt utökat lidande för patienterna. De får ju väldigt mycket vård, säger AB.
I beslutet från försäkringsbolaget till AA medges också ersättning för smärtsam behandling – 303 kronor per utdragen tand, till exempel.
Den anklagade tandläkaren säger att han var verksam i 40 år med nöjda patienter. Uppgifterna om ett stort antal felbehandlade patienter säger han är overifierade och är förtal.
Gällande AA och den drabbade kvinnan skriver tandläkaren till Sydsvenskan:
’Jag kan inte minnas vilken behandling jag utförde på AA men beklagar djupt hans situation.
Vad gäller den kvinnliga patienten var det ett mycket komplicerat fall och jag har konsulterat kollegor och remitterat henne till en specialist för ytterligare utredning. Det tynger mig fortfarande att jag inte kunde lösa orsaken till hennes problem och det är mycket tråkigt att höra att hon fortfarande har problem och är smärtpåverkad. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att hjälpa mina patienter och ge bästa möjliga vård.’”
Anmälan
NN förde sammanfattningsvis fram följande.
I artikeln påstods anmälaren hade gjort sig skyldig till en stor mängd felbehandlingar under hans tid som verksam tandläkare. Vid tidpunkten för publiceringen hade han gått i pension sedan nästan ett och ett halvt år efter en fyrtioårig fläckfri karriär. Han hade sålt praktiken han hade drivit och det fanns inga indikationer på att han avsåg att bli yrkesverksam igen. Anmälaren nämndes inte vid namn men det förekom sådana detaljer i artikeln att det var fullständigt uppenbart för läsaren vem som hade pekats ut.
Anmälaren hade under hela sin karriär arbetat som tandläkare och hade drivit sin egen klinik med mycket nöjda patienter. Han flyttade för flera år sedan in sin verksamhet i en gemensam lokal tillsammans med tre kollegor. De fyra tandläkarna arbetade under många år sida vid sida som separata vårdgivare i en gemensam lokal. När anmälaren pensionerade sig i början av sommaren 2023 var han den ende nära pensionsålder som arbetade i lokalen. Det fanns inte någon annan som arbetade i lokalen som artikeln skulle ha kunnat handla om. Det hade sedan lång tid förelegat en konflikt mellan anmälaren och en av de mer juniora tandläkarna som hade köpt in sig i lokalen.
Tandläkaren anmälaren hade haft en konflikt med användes som huvudkälla av journalisten. Det var inte den tandläkaren som hade tagit över anmälarens före detta patienter i sin verksamhet. Ombudet hade vid upprepade tillfällen informerat journalisten om att källans uppgifter behövde värderas med mycket stor försiktighet mot denna bakgrund.
Mediet följde inte upp invändningar om att den intervjuade källan inte var objektiv eller trovärdig. Källan var en vanlig tandläkare som inte hade befogenhet att överpröva en kollegas bedömning. Källan hade inte heller medverkat vid anmälarens patientbehandlingar. Hans uttalanden fick därför antas vara någon form av efterhandsbedömning. Att källan under sådana omständigheter öppet påstod att anmälaren gjort sig skyldig till felbehandlingar, utan att ha pratat med anmälaren om saken, borde väckt en varningsflagg. Källans uttalanden var helt ogrundade.
Anmälaren delgavs innehållet i artikeln vid ett möte den 4 oktober 2024. Den artikel han delgavs skilde sig på flera sätt från den som publicerades den 13 oktober 2024. Det blev vid delgivningen uppenbart att journalisten saknade kunskaper om hur vården fungerar. Journalisten drog felaktiga slutsatser om uppgifter från patientförsäkringen.
Anmälaren vidgick att han hade brustit vad gäller patienten som omnämndes i IVO-beslutet. Detta var dock den enda kontakt han hade haft med IVO under sin fyrtioåriga karriär. En konsekvens av att arbeta med ett avancerat yrke var att det vid något enstaka tillfälle kunde bli fel, och så skedde beklagligen denna gång. Fallet var mycket komplicerat men journalisten plockade russinen ur kakan i syfte att måla en negativ bild av anmälaren. Ärendet initierades av en missnöjd patient och det föranledde inte någon vidare åtgärd från IVO annat än en uppmaning att framöver beakta den feltolkning av röntgenbilder och miss i diagnostiken som hade skett, så att händelsen inte skulle upprepas. Uppmaningen var riktad till vårdgivaren som en del i dennes systematiska patientsäkerhetsarbete, inte till den behandlande tandläkaren. Beslutet från IVO var det enda solida underlaget för påståendena i artikeln.
Anmälaren kunde inte minnas att han hade behandlat AA de senaste åren. Eftersom han inte längre var verksam hade han inte heller tillgång till AA:s patientjournaler för att kunna skapa sig en bild av vilken behandling han skulle ha utfört, under vilka omständigheter och när detta skulle ha skett. Han kunde dock konstatera att det inte fanns någon anmälan mot honom beträffande vården av AA hos behöriga instanser för prövning av fel i vården. Mediets enda underlag för dessa påståenden var att Gjensidige, vid en efterhandsbedömning med facit i hand, konstaterade att det var mer än 50 procent sannolikt att AA hade drabbats av någon form av vårdskada. Anmälaren hade inte fått tillgång till beslutet från Gjensidige och kunde inte kommentera anklagelsen. Han visste inte ens om han var den behandlande tandläkaren det hänvisades till i artikeln eller om det hade varit flera tandläkare inblandade i vården.
Artikeln vinklades på så sätt att det framstod som att anmälaren var att skylla för de 30 tandläkarbesök AA nu hade genomlidit och den smärta han beskrev. Underlaget för påståendet var AA:s berättelse samt källans påståenden. Läsarna fick genom vinklingen den felaktiga uppfattningen att försäkringsbolaget hade fastställt att anmälaren var ansvarig för patientens skada och nuvarande situation. Detta utgjorde inte en saklig, korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Sådant som talade till anmälarens fördel eller som nyanserade bilden hade utelämnats. Ett exempel var att inga av felbehandlingarna källan påstod att anmälaren hade gjort sig skyldig till hade anmälts. Journalisten tog sig friheten att fastslå skuld, trots att ingen prövning hade skett.
AA:s ärende hade varken anmälts eller utretts. Det må vara så att AA skyllde anmälaren för sin situation. Hans behandlande tandläkare var nu dessutom tidningens källa, varför det låg nära till hands att dra slutsatsen att AA:s uppfattning i frågan egentligen kom från källan.
Sammanfattningsvis hade Sydsvenskan brustit vad gällde principerna om saklig, korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Bilden som presenterades var lika vinklad och illasinnad som den var osann. Tidningen brast också vad gällde principen om försiktighet med namn genom att publicera artikeln trots att anmälaren var pensionerad och inte längre yrkesverksam, samt genom att publicera detaljer som gjorde anmälaren identifierbar.
Han framförde också omfattande kritik mot journalistens agerande inför publiceringen samt mot hur ett tidigare utkast till artikeln var formulerat.
Mediets svar
Sydsvenskan svarade genom Jonas Kanje, chefredaktör och ansvarig utgivare, och förde fram i huvudsak följande.
I artikeln berättade tidningen om en tandläkare som hade gått i pension och lämnat efter sig ett antal missnöjda patienter. Publiceringen föregicks av ett omfattande researcharbete.
Tandläkaren namngavs inte i artikeln. Däremot var det korrekt att artikeln innehöll så många detaljer att han kunde identifieras av en viss krets. Boende i området eller kunder kunde ha en möjlighet att förstå vem det rörde sig om. Detta var utgivarens avsikt.
En tandläkare var i viss utsträckning en makthavare då dennes arbete kunde ha mycket stor betydelse i en människas liv. Detta illustrerades väl genom AA i artikeln. Tandläkare behövde tåla ett visst mått av granskning. Artikeln hade också flera syften. Ett var att berätta om personer som hade råkat illa ut i vården, ett annat att ge en bild av en tandläkarklinik som kritiserades från flera håll. Givet beläggen fanns det också ett berättigat intresse för andra som hade varit hos tandläkaren att förstå att det var just denna tandläkare de hade besökt. Däremot fanns det, givet att tandläkaren var pensionerad, ingen anledning att genom ett explicit namngivande varna framtida patienter. En sådan namngivning hade också gjort tandläkaren känd i en mycket större krets än vad som nu var fallet.
Artikeln vilade i huvudsak på tre delar. Den första var IVO-beslutet där myndigheten slog fast att tandläkaren hade brustit i sin yrkesutövning. Den andra var mannen som intervjuades i artikeln. Hans uppgifter stöddes av korrespondensen och beslut från försäkringsbolaget Gjensidige som tidningen hade haft tillgång till. Bland annat skrev försäkringsbolaget i sitt beslut, som citerades i artikeln, att sex tänder hade behövt dras ut, ”som sannolikt hade kunnat räddats om adekvat behandling genomförts”. Det var anmälaren som hade behandlat AA, vilket styrktes av kvitton som han hade visat.
Den tredje delen var källan AB. Han hade god insyn, stor kunskap och inga uppenbara skäl att fara med osanning. Tidningens bedömning var att han var trovärdig. Han framträdde med namn, hade godkänt sina citat och lämnade uppgifterna kort efter en påringning av tidningen. Han hade alltså inte själv kontaktat tidningen. Han lämnade också en förklaring, som var kontrollerad och rimlig, till varför han eller hans kollega inte hade vidtagit några myndighetsåtgärder. Det var vårdgivaren eller patienten som skulle anmäla, och vårdgivaren var anmälaren. Anmälarens påstående om en konflikt mellan honom och källan var just ett påstående. Anmälaren erbjöds att beskriva konflikten och lämna stöd för den, även mot källskydd, men gjorde inte det. Tidningens egna undersökningar av bolagshandlingar, eftersökning av stämningar och liknande, visade inga tecken på en konflikt.
Tidningen var slutligen ytterst generös när det gällde möjligheten till bemötande. Reportern hade haft omfattande kontakter med tandläkaren och hans ombud, via telefon, mejl och i personligt möte före publiceringen. Tandläkaren hade flera gånger inför publiceringen fått möjlighet att kommentera och svara på frågor. Han avböjde detta och ville kommentera skriftligt. Hans skriftliga svar publicerades ordagrant i artikeln. Tidningen hade stor förståelse för att det kunde upplevas som pressande och till och med chockerande att utsättas för en granskning. Detta kunde dock inte hindra mediet från att göra sitt jobb – att kontakta tandläkaren för att se till att han fick möjlighet att bemöta kritiken som framkom.
Anmälarens kommentar
Anmälaren svarade bland annat följande.
Tidningen försökte måla upp en bild av att en ensam, hårt arbetande egenföretagare utgjorde en makthavare. Om Sydsvenskan menade att tandläkare utgjorde makthavare och därför behövde tåla att granskas borde frågan också ställas om varför tidningen underlät att skriva om andra tandläkares IVO-kritik. Huruvida utelämnandet av sådan information var en demonstration av det bristfälliga researcharbete som artikeln vilade på eller en uppenbar och allvarlig objektivitetsbrist eller både och, kunde bara Sydsvenskan svara på.
Tidningen bemötte inte faktumet att AB var en konkurrent till anmälaren och att han inte var den som hade tagit över anmälarens patienter. Det kunde ifrågasättas hur AB ens kunde uttala sig om saken. Tidningen ansåg att källan inte hade några ”uppenbara skäl att fara med osanning” men journalisten hade inte bemödat sig med att efterhöra med andra kollegor om de delade bilden som källan presenterade.
Anmälarens ombud erbjöds källskydd angående uppgifter om konflikten mellan anmälaren och AB. Upplevelsen av ett telefonsamtal mellan ombudet och journalisten i september 2024 var dock att journalisten försökte få det att framstå som att ombudet falskeligen beskyllde källorna för brott på uppenbart vaga grunder. Detta inverkade på vad ombudet och anmälaren vågade säga till journalisten framöver. Efter telefonsamtalet följde tidningen inte upp saken. Detta togs upp på nytt av ombudet vid mötet med tidningen den 4 oktober 2024 men då nekades källskydd.
Varje gång aktier hade sålts eller köpts inom XYZ AB hade priset per aktie varit 100 kronor, förutom vid ett tillfälle år 2020. Då såldes aktierna i stället för 500 kronor styck vilket var resultatet av en förlikning som ingicks för att undvika ett skiljeförfarande dit konflikten var på väg. Priset återgick till det normala igen därefter. Sydsvenskans reporter hade antingen inte noterat detta, eller inte följt upp det.
Anklagelsen mot anmälaren att han hade gjort sig skyldig till ”ett stort antal felbehandlingar” var mycket allvarlig. IVO-beslutet beträffande den kvinnliga patienten var det enda objektiva underlaget som tidningen hade. Anklagelserna var diffusa och ospecificerade. Det hade inte preciserats vad för slags felbehandlingar som gjordes gällande eller när behandlingarna skulle ha skett. Påståendet var omöjligt att försvara sig mot. Det enda tillfälle anmälaren gavs en reell möjlighet att bemöta anklagelserna var vid mötet den 4 oktober 2024. Då nekades han källskydd och kunde inte förklara varför tidningens källa inte var trovärdig eller objektiv utan att offentliggöra känslig information.
När journalisten ansåg att artikeln var klar för publicering ville denne läsa upp utkastet i telefon med anmälaren. Ombudet ansåg att det föreslagna tillvägagångssättet inte var lämpligt och tillsåg genom att vara påstridig att ett möte i stället kom till stånd.
Källans anklagelser mot anmälaren var inget annat än diffusa och ospecificerade påståenden. Det rörde sig om icke-anmälda och icke-utredda anklagelser vilket medförde att påståendena behövde bedömas med stor försiktighet. Till följd av publiceringen förstördes anmälarens rykte och eftermäle oåterkalleligt. Publiceringen fick även till följd att anmälaren hade trakasserats i sitt eget hem och den påverkade hans hälsa och psykiska mående.
Ytterligare skriftväxling
Tidningen lade till i huvudsak följande.
Anmälarens ombud påstod att hon hade förvägrats att lämna uppgifter under källskydd. Detta var felaktigt och tidningen bifogade ett mejl som stöd för sin uppfattning. Ombudets påstående om att anmälarens chans till bemötande enbart kom till stånd genom att hon var ”påstridig” var felaktigt. Tidningen hade erbjudit att läsa upp texten vilket ombudet nekade och tidningen erbjöd därefter genomläsning vid ett personligt möte. Ombudet påstod vidare att Sydsvenskan borde ha dragit slutsatser om en källas trovärdighet utifrån aktiepriser. Detta var helt ny information och aktiepriser vid köp av privata aktiebolag var inte heller offentliga. Oavsett om mediet hade känt till priserna var det högst oklart vilken relevans det hade för saken.
Anmälaren förde fram i huvudsak följande.
Tidningen påstod att källan hade ”god insyn” men bemötte inte invändningen om att patientsekretessen utgjorde ett direkt hinder för sådan god insyn. Tidningen fick före publiceringen alla möjligheter att säkerställa att artikeln var korrekt och saklig men valde att blunda för allt sådant som inte bekräftade dess förutfattade mening om anmälaren och den sorts artikel Sydsvenskan på förhand hade bestämt sig för att skriva.
Medieombudsmannens bedömning
Medieombudsmannens uppgift är att pröva om en publicering har medfört en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren. Mitt mandat omfattar inte frågor om journalistiska arbetsmetoder, som exempelvis hur kontakter med journalister har sett ut före en publicering. Sådana frågor kan i vissa fall prövas av Journalistförbundets yrkesetiska nämnd, YEN.
Jag finner inte skäl att ifrågasätta anmälarens uppgift om att det är han som är den omskrivna tandläkaren, även om han inte nämns vid namn i artikeln. Publiceringen innehåller dock vissa uppgifter som är så inringande att han är utpekad i vart fall för en begränsad krets. Bland annat nämns namnet på företaget anmälaren tidigare arbetade för och att han gick i pension för drygt ett år sedan. Anklagelserna om felbehandlingar är skadliga för honom.
För att avgöra om publicitetsskadan är försvarlig eller inte aktualiseras frågor om allmänintresset för ämnet, anmälarens ställning, vilka belägg mediet haft för sina påståenden samt om anmälaren har fått möjlighet att gå i svaromål.
Allmänintresse och ställning
Rapportering om tandvård och påstådda missförhållanden i vården har ett allmänintresse. Anmälaren har under ett långt yrkesliv varit tandläkare med egen klinik. Att han numera är pensionerad medför visserligen att allmänintresset för honom som yrkesperson avtar. Jag anser trots det att han alltjämt har en sådan förtroendeställning i förhållande till sina tidigare patienter att han får tåla granskning och kritik vad gäller yrkesrelaterade frågor. Här väger jag också in att anmälaren inte nämns vid namn i publiceringen.
Belägg och bemötande
Vad gäller frågan om belägg är det inte min uppgift att avgöra vad som är sant eller falskt i en publicering, utan jag tittar i stället på om mediet har haft ett tillräckligt underlag, eller belägg, för att göra sina påståenden. Att ett medium har en kritisk vinkling på rapporteringen är inte något jag kan ha synpunkter på – det är upp till ansvarig utgivare att besluta om detta. Likaså har medier generellt en stor frihet att välja vilket material som ska lyftas fram och vad som inte tas med i publiceringen.
Sydsvenskan har intervjuat flera av anmälarens tidigare patienter och tagit del av beslut från IVO och försäkringsbolag. Man har även talat med en annan tandläkare, som gått ut med namn och som tidningen bedömt haft god insyn, varit pålitlig och inte haft några uppenbara skäl till att fara med osanning. Anmälaren har ansett att den tandläkaren inte har varit opartisk i sina uttalanden. Jag konstaterar att anmälaren och tidningen har olika uppfattningar om källans trovärdighet. Med hänsyn till de övriga beläggen i ärendet, som talar i samma riktning som källan, anser jag att det inte finns skäl att invända mot mediets hantering av uppgifterna som källan lämnat. Det sammantagna underlaget för publiceringen har enligt min mening varit tillräckligt ur ett medieetiskt perspektiv.
Slutligen är det en medieetisk grundprincip att den som kritiseras i en publicering ska få möjlighet att svara och ge sin version av vad som inträffat. I slutet av artikeln har tidningen gett anmälaren utrymme att bemöta anklagelserna. Enligt min mening har Sydsvenskan hanterat bemötandefrågan på ett medieetiskt godtagbart vis.
Sammanfattning
Trots att det handlar om en tuff publicering med anklagelser om felbehandlingar anser jag att den publicitetsskada anmälaren har drabbats av inte har varit oförsvarlig. Allmänintresset för publiceringen väger i detta fall över intrånget i den personliga integriteten för anmälaren. Det som anmälaren har fört fram i övrigt föranleder inte någon annan bedömning. Ärendet skrivs därför av.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Anmälaren har överklagat MO:s beslut och anfört bl.a. följande. En mycket viktig aspekt är att patientsekretessen utgör ett direkt hinder gör mediets källa AB att ha saklig grund för sina påståenden. Försäkringsbolaget Gjensidige utreder inte och fastställer inte skuld. Försäkringen som omnämns i artikeln är en lagstadgad så kallad ”no-faultförsäkring” och syftar till att ge patienter ersättning då skuld inte kan fastställas. Det följer av patientskadelagen. Anmälaren har under sin drygt 40-åriga karriär IVO-anmälts en enda gång. Av de (över hundra) patienter AB påstår har felbehandlats har inte en enda av dessa IVO-anmält anmälaren. Den enda källan för dessa anklagelser är AB. Mediet har påstått att AB har ”god insyn” men de har inte förklarat hur han kan ha någon insyn, de har inte förstått att patientsekretessen sätter hinder för det. Sydsvenskans belägg för påståendet om ”en stor mängd felbehandlingar” är således inte tillräckligt för att motivera publiceringen.
Sydsvenskan har yttrat sig hos nämnden och anfört följande. Tidningen har publicerat en artikel baserad på flera olika källor som pekar i samma riktning. Artikeln är inte en granskning av källan AB. Mediet har vägt allmänintresset mot publicitetsskadan och landat i att de hade belägg för en publicering av den art de gjorde. En tandläkare har stort inflytande över människors hälsa och får tåla ett mått av granskning. I sammanhanget bör poängteras att tandläkaren inte är namngiven, vilket starkt minskar publicitetsskadan.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning att det inte finns skäl att rikta medieetisk kritik mot Sydsvenskan.
I beslutet har deltagit ordförande Linda Haggren samt Johanna Lindblad Ahl, utsedd av Svenska Journalistförbundet, Stefan Pettersson utsedd av Tidningsutgivarna, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Kajsa Stål, utsedd av TV4, Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, Göran Collste, Laura Hartman, Per Lyrvall och Johan Pekkari, representerande allmänheten.
Dessutom har ledamöterna Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio och Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, närvarat vid ärendets behandling.