Mediernas Etiknämnd klandrar Tidningen Ridsport för att ha brutit mot god publicistisk sed. Detta efter att tidningen publicerat en podcast som innehöll skadliga uppgifter om en professionell hästtränare utan den utpekades bemötande.
Tidningen Ridsport, dnr. 24009, exp. nr. 26/2024
Mediernas Etiknämnds beslut
Mediernas Etiknämnd klandrar Tidningen Ridsport för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Genom beslut den 26 februari 2024 hänsköt Allmänhetens Medieombudsman (MO) ett ärende avseende en anmälan mot Tidningen Ridsport.
MO:s beslut hade följande lydelse.
NN har till Allmänhetens Medieombudsman (MO) anmält Tidningen Ridsport för följande publiceringar:
- Artikeln ”Mycket hårda sparkar med sporrar och slag med piska” som publicerades den 27 december 2023 på mediets sajt, tidningenridsport.se, (publicering 1)
- Ridsportpodden med systrarna Bergåkra publicerad på mediets sajt den 5 januari 2024 (publicering 2).
Vad mediet publicerade
Publicering 1
Ingress
”Flera tidigare anställda vid ett större utbildningsstall i Sverige går nu ut och berättar om hårda tag mot hästarna där. ’Jag har sett hur man piskar en häst bakifrån, framifrån och bakifrån igen så den till slut stegrar sig och slår runt,’ säger en av dem.”
Artikeltext
”Det är Aftonbladet som har intervjuat tre tidigare anställda i samma utbildningsstall.
Det handlar om ett stall som har specialiserat sig på inridning av unghästar och där det enligt de intervjuade ska ha varit mycket hårda tag mot hästarna som inte direkt förstod vad de skulle göra. ’Jag har sett hur man piskar en häst bakifrån, framifrån och bakifrån igen så den till slut stegrar sig och slår runt. Det är klart att det inte var det värsta varje gång. Några hästar som kom in till stallet var nöjda. Men de flesta var inte det. Det var inte ovanligt att de kom upp med ränder på rumpan och bogarna, säger en av de intervjuade bland annat.
Även sår i munnen var vanligt på hästarna enligt de tidigare anställda.
Den aktuella stallägaren har i skrift till Aftonbladet förnekat att våld och tvång förekommer och att det som av de tidigare anställda beskriver som piskränder på hästarna i själva verket är sand från underlaget som har lagt sig i pälsen.”
Publicering 2
Systrarna Cecilia och Emilia Bergåkra pratade inledningsvis bland annat om Emilias flytt till USA och att Cecilia hade börjat rida in en häst, Dynamit Harry, som fanns på gården i Sverige. Sedan sa Emilia:
Men hallå, jag är så nyfiken, jag håller på med min dag men sen’ såg jag att folk började lägga ut på sociala medier, liksom något som Aftonbladet, tror jag, lagt ut, vad är det här, så var det ju ett svenskt inridningsstall, nu när vi pratar inridning. Alltså, vilka är det här?
Samtalet mellan systrarna fortsatte huvudsakligen enligt följande.
Cecilia sa: Du beepar det här? BEEP.
Emelia sa: Va!
Ja, det är det.
Jaha, jag trodde först du menade BEEP.
Nej.
Jag visste inte att hen hade ett stort stall.
Hen har ju 50 hästar per gång.
Oj, oj, jag känner inte riktigt till dem, det var därför jag var så här, vem är det här.
Jag känner ju till dem, man ser ju hen alltid i resultatlistorna. Det här har ju även Tidningen Ridsport lagt ut, men ingen har ju nämnt hen vid namn, bara i kommentarsfältet. Och SEB, banken, lade ut en reklamfilm med hen, för typ ett år sedan, om hens framgångsrika verksamhet, och då är det samma ridhus som syns i Sportbladets video när hen piskar på sin häst.
Oj, va’ sjukt. Och det här är dressyr?
Ja, Gud ja, det är klart att hästarna löshoppas och matchas mot ett treårstest, som är både hoppning och dressyr.
Men Gud.
Hen håller på med hoppning också, hen har hästar BEEP, hopphästar.
Kan vi nämna alla de här namnen? Jag är helt i chock. Också så här, jag fattade inte vem det var, alltså, känner vi till de här, jag visste inte vem det var.
Fast du vet ju vem det är.
Nu när du säger, vet jag vem det är.
Jag blev också helt chokad med tanke på att man visste ju mer om XX än vad man visste om det här. Så det var det som gjorde mig genuint chockad – ba’ VA! Sen när man lägger ihop ett plus ett och man ser filmerna och hör om systemet och tänker så här: det är ju dem.
Men Gud, för jag är bara så chockad: men vänta vad är det här för videor, är det här XX, nej, det här är ju svenskt ställe, med inridning liksom, och tänker så här liksom, så det är så här unga hästar…alltså är det här inridning, är det så här man ska rida in hästar, verkligen?
Nej, men det är ju inte det, det är ju det, jag kanske är helt blåögd som tänker så här: ett plus ett för mig, är ju, precis som vi pratat om nu’ då, tålamod och tid lika med hur man utbildar en unghäst. Alltså att rida in en unghäst, som vi pratade redan om i förra avsnittet också, det är ju redan så skört, man måste ju vara så försiktig och tålmodig och ge hästen tid.
Den måste ju få en bra grund och bra början för annars sätter det spår i hästen, kanske i resten av ”dens” liv. Sadel… va’ liksom, rädd, vid uppsittning, eller sadeltvång eller.
Ja, men bara det vid hanteringen, att den ska kunna stå uppbunden, den ska kunna ledas på ett bra sätt, hanteras på ett bra sätt, man ska kunna utrusta dem säkert, alltså hela den här säkerhetsbiten är ju för min del, det är ju vad jag lägger min tillit i till dem som rider in hästar och jobbar med det på heltid, eller ja, rider in över huvud taget. Det är ju vad jag hoppas att de verkligen lägger den här tiden på att varje individ får sin beskärda del av vad de behöver. Vissa kanske är så här ”supersmart”, som jag tycker och uppfattar Dynamit Harry, i det här fallet då, som liksom varit här nu i snart tre veckor och verkligen har landat i miljön. Han är så trygg i liksom mitt sällskap eller vad man ska säga och han är så pass hanterad innan, så jag kände så här: nä, i dag kan jag sitta upp i sadeln. Han skrittade exakt lika lugnt som han hade gjort alla andra dagar på longerlinan eller lös eller hur han är i hagen. Och sedan hoppar man av och så avslutar man där, för jag är nöjd över bara att få sitta på honom. Sedan ska han få processa det tills nästa gång jag hanterar honom och jag tror till och med att han ska få vila i några dagar nu, liksom – LET THIS SINK IN – för jag tycker bara de här vilodagarna för en så här ung häst gör så mycket för dem i både hjärnan och även muskelminnet och för musklerna överlag att få processa. I ett sammanhang så litet steg, men så stort steg i den ungas hästens utbildning att jag bara suttit på den. Och jag tänker nu när de beskrev i granskningen, i offentliggörandet, att de har sex veckor på sig varje häst. Och that’s it.
Det kanske funkar för vissa hästar, men, vissa hästar de fattar fort, det går fort, men vissa behöver ganska lång tid.
I vissa, det är faktiskt i ganska många fall, vi har känt så här: nej, men de här behöver ett år till. Om man har tur och det är ett sto kanske man kan betäcka den och låta den få växa i sin kropp, för vissa är inte alls där, varken i kropp eller knopp, när de är 2,5, 3, 3,5.
Lite, den som tar på sig jobbet måste ju kunna känna av det, så här: nej, jag vill inte ta emot din häst, jag tycker inte den känns redo eller av olika anledningar, känner så här, det kanske inte är dags nu, ha en öppen kommunikation med sin kund.
Ja, men jag vet inte, såg du videon och bilderna?
Nä, jag har inte sett jättemycket videor och bilder. Jag har sett piskmärken och att hen sparkar på.
De piskmärkena.
De är så brutala.
De hör inte hemma på någon häst, eller djur eller överhuvudtaget.
Jag fattar inte hur det blir så där. Aldrig på en unghäst!
Det var, jag fick rysningar, alltså lite som när jag såg och läste om det här ”Operation X” och allting, jag börjar lite, jag skakar lite, jag får lite panik nästan.
Jag får lite panik – vart är sporten på väg? Alltså, jag känner bara, sånt’ här måste upphöra och få ett stopp föra att vi ens ska få behålla sporten. På ett sätt är det ju bra att det kommer fram för vi måste ju uppmärksamma för att fatta, vet du nu, vi måste kunna ha våra hästar på ett annat sätt och tänka mer på hästvälfärd och sånt’ där, men också, liksom vi måste bevisa för ”utvärlden”, att det här är inte ridsport eller att det här är inte hur vi behandlar våra hästar.
Jag känner bara, det här är ju inte hur vi vill stå för, alltså hästvälfärden och värdegrunden och hur vi gör med vår sport, så jag blev så genuint chockad och otroligt besviken blev jag. Det här är ju för mig också, jag trodde det här var det mest framgångsrika och största inridningsstallet just för att de var så duktiga på vad de gör och det är de säkert, men det funkar inte under våld, det har det aldrig gjort, vad man än gör, jag får bara ”chills” över att de når den framgången trots hur de hanterat hästarna.
Jag tänker, det kan ju bli farliga situationer när man rider in, men att den har det var liksom inte, men att spömärken över hela rumpan och liksom bakdelen, vart någonstans.
Vad har det gjort det bättre, hur var upplevelsen för hästen då?
Liksom, vad jag förstår det som, många hästar som precis blivit inridna kan vara rätt tröga, men jag tänker, det är inte på det sättet man ska hitta framåtbjudningen.
Verkligen inte.
Arbetsviljan hos hästen kanske inte kommer vara skitstark.
Det var ju det de beskrev, de före detta anställda, vad jag fattar det som, hästarna var liksom ”död” i blicken. Speciellt unghästar kan gå in i ”flyktmode” när de bara stänger av. Att de har kommit till det i deras ”natural habitat” eller att de kommer till det i träningssyftet, det är bara ”too much”, jag blev bara så fruktansvärt besviken, för det här är så ändå, när jag pratat med Dynamit Harrys hästägare, har jag varit så här: ja, men om jag känner att jag inte har den tid han behöver eller om jag känner att han är ”too much” liksom för mig, jag vill inte riskera någonting, liksom, då är inte vi rädd för att lämna iväg honom. Det sa vi i förra avsnittet också och diskuterade kring det, då var typ det här stället en kandidat att skicka till, just med tanke på, för att de har så mycket framgångar under Breeders Trophy och alla unghästtest och visar fram så ofantligt många unghästar, men tänker, det finns ju också en gråzon av unghästar som kanske inte kommer till start överhuvudtaget.
Ja, precis. Men jag tänker på det här med att de blir borta i blicken, liksom att de tappat livsviljan, det har vi ju faktiskt sett förr eller vi lämnade i väg en häst på försäljning en gång, som kom tillbaks, och liksom som var helt.
Jag tror vi sa i ett avsnitt när vi började podda ihop, att vi lämnade iväg Primavera när vi hade en ekonomisk kris och hon kom hem efter faktiskt bara – var det en månad? Av att hon, liksom, man kunde vifta med händerna framför ögonen och hon blinkade inte ens.
Nej, hon har ju alltid varit en cool häst, hon alltid, hon är ju som en polishäst.
Så bestämd, liksom, här står jag, du kan inte skrämma mig, typ så.
Hon är ju väldigt självsäker, så otroligt cool, men då när hon kom tillbaks, man såg i blicken – hallå är du där?
Hon hade ju varit med om någonting, hon var så instängd, hon var så avskärmad, jag skulle försöka rida henne, ville inte gå fram för fem öre, man fick skänkla på jättemycket och ändå så stod hon typ still.
Då blev det liksom ju ett nytt jobb, att få fram den här hästen egentligen.
Ja, hästens livsgnista igen, och då för min del, var det bara då så här: rida barbacka, ut i skogen, liksom försöka bara galoppera på långa tyglar och bara försöka så här, nu, kom igen, vi har lite roligt, vi bockar lite, vi gör någonting, lev lite, ha lite roligt. Det tog ta mig tusan två, tre veckor innan man såg: hon har inte det här ”pain facet” längre. Hon reagerar jättekvickt när jag vill fatta galopp, hon går att rida lösgörande igen, hon var med i matchen. Primavera var ju superspeciell. Hon hade ju sådan extrem integritet, självförtroende, och var så otroligt stark häst liksom i personligheten och det är klart att det passade inte alla. Det var bara hemskt hur dåligt hon mådde.
Ja, det kan ju också vara så liksom, hon har ju bara i princip levt med oss hela livet. Hon kanske blev lite, kände, det här systemet passade inte mig eller ridningen var annorlunda, allt var annorlunda, att hon inte trivdes i det. Ja, det kanske inte var fel på ridningen, samtidigt, tråkigt – skickar iväg en och får tillbaks en annan.
Verkligen, man känner ju bara på pressen på ridningen när hon varken tog hand, skänkel eller kommande eller någonting, någonting var ju fel. Det var knappt att hon ville skritta ut på vägen fast jag satt barbacka. Det var ju inte hur hon var, men som tur var hur hon kom tillbaka i alla fall. Sedan blev hon ju kvar och sprang två EM till.
Nä, men jag tror hon kanske visade där och då: ni blir inte av med mig, jag ska vara här.
Tro inte ni kan sälja iväg mig till någon.
Det hade typ kunnat vara hennes mening.
Ja, alltså det kändes som så, vi blir inte av med henne, och tack och lov för det. För hon har ju hjälpt oss så otroligt mycket, men jag tänker det är just sånt’. Hon hade inte varit så stark och självsäker om hon inte fått en bra grund tidigt i livet hon heller. Hon kom ju till mamma som en yvig ung häst och reds in här och då var hon ju JÄTTEBUSIG, och jättekänslig, och dessutom var hon 1,75 hög, inte en liten häst som skulle ridas in. Hon var ju otroligt atletisk, med ben över allt liksom, och mamma har ju fått ducka ben och huvud och allting från henne som unghäst. Sen’ så har hon växt fram till värden MEST självsäkra ”independent woman”, liksom, som har gått tre EM i flera olika länder och tävlar. Men herregud, vad hon hade gjort grejor innan hon gick bort, tänker, det här, jag tänker den här ”quick fix”-mentaliteten hör inte hemma, inte någonstans. Jag tänker så här det var ”quick fix” om man kollar på Operation X, det var ju också ”quick fix”-tänk 100 %, men att ha det på unghästar – det hör inte hemma där, det hör inte, alltså, dressyr, hästar, sporten. Inget handlar om ”quick fix”.
Precis som om vi människor, vi kan ju inte, det är ju som att vi skulle pumpa i oss steroider.
Ja, imorgon ska du lyfta ok, du lyfte 100 kg igår. Du ska lyfta 120 imorgon. Det gör man ju inte.
Nä, det gör man inte, man måste liksom träna och bygga fram.
Också, nu så att vi använder vi gymreferenser när vi inte har.
Jag hoppas att folk fattar vad vi menar, alltså, man måste bygga upp det långsamt.
Ja, och det går så fort att rasera, och speciellt med unghästar, man kan ju ta två steg fram, men man kan ju ta fem bakåt om man går för fort fram. Då känner jag, att ta en häst under skosulan med liksom våld, det, det, jag ser inte att det kan vara hållbart i längden, absolut inte.
Det kan ju uppstå farliga situationer, man måste kunna vara konsekvent, men det ser inte jag att man är om den har piskmärken, så där.
Jag tror det blir motsatt effekt, att hästen tappar respekten. Om en häst hamnar i ”flyktmode” och blir tillräckligt liksom, illa däran, då kan det också, alltså jag har sett att det att det kan svartna även för en häst, liksom nu är det liv eller död, antingen dör jag eller så dör du.
Blir det liksom alltså antingen det eller de tappar liksom gnistan.
Ja, antingen bryter man ned dem.
Gud va’ hemskt.
De flesta fall, väldigt då, är det väldigt svårt att få tillbaka dem, jag har ju sett, vi hade ju en ponny som blivit misshandlad ju, på riktigt.
Vilken var det? Ja, just det,
Bara det man kom och öppnade boxdörren lite försiktigt så skulle hon ju flyga på en.
Hon hade ju sparkat sin förra ägare och.
Ja, hon hade ju, hon kom ju från utlandet, där de inte hade varit schysst med henne för fem öre och misshandel under lång tid, så hon hade ju liksom tappat förtroendet helt och hållet för människor, det var ju total livsfara.
Jag kommer ihåg det, det gick ju inte ens nästan att öppna dörren för att fodra, man kunde absolut inte komma in och ta av täcken, hon skulle på riktigt hugga en och sparka en, det är livsfarligt.
Det tog lång tid för den hästen att återhämta sig, jättelång tid, och bygga upp ett förtroende igen, vi snackar år, det är bara så fruktansvärt hemskt.
Vänta, det var så sjukt med den ponnyn, det var ju nån’ som hade lurat på den till den som vi fick henne av, för att de hade typ drogat ner den, när de provred den, så att den blev snäll, eller typ hade tagit lugnande för hingstar på det här stoet, så att den skulle vara lugn och snäll när de skulle provrida.
Det här kommer jag inte ihåg, fy fan va’ sjukt.
Jo, det kommer jag ihåg, sen så när den hade kommit hem, sen hade den visat sig.
Galen.
Ja, ingen häst är ju galen som vi brukar säga, men den var ju väldigt.
Den mådde ju inte bra, den hade ju tappat respekten för människor.
Den hade attackerat mamman och sparkat henne i hagen typ.
Nej, jag menar det, finns ju någonstans två alternativ, antingen så svartnar det, i att gnistan för ögonen slocknar, eller så svartnar det, för de har tappat respekten helt för människan och de ska ge tillbaka, det var ju så ponnyn gjorde, att även om man kom där snällt för att fodra den, kom den med öronen slickade bakåt, tog sats från ena sidan av boxen till öppningen liksom, och skulle verkligen hugga en i ansiktet och det var så sjukt. Jag tyckte så fruktansvärt synd om den ponnyn och man är väldigt glad att den fick ett bra liv till slut, men jag menar tänk hur jäkla fort det kan gå åt fel håll och jag känner så här nu när vi håller på med mycket unga hästar, äldre hästar tävlingshästar, hingstar och fan och hans moster, känner bara nog för hästarna måste ha respekt för en, de får inte gå över en, det får inte bli farligt, liksom när det kommer till att rida dem eller lasta dem eller resa med dem eller vad tusen som helst, men det har ju inte lösts av piskrapp på rumpan. Jag vet inte hur de har kunnat fått såren i munnen.
Liksom de är ju treåringar och har sår i munnen.
Jag menar det, nej, det rimmar inte, som det precis har börjat, men också supersvår debatt i hur man rider in hästar, och allting sånt, jag försöka tänka, någonstans också – se med ögonen, när det är dags ha lite känsla, när det är dags.
Jag tänker bara att vi måste ju värna om våra hästar, och sporten, om vi vill behålla den, så vi alla måste förbättras, för jag tror att det finns bättre sätt eller.
Man vågar väl nästan säga att man vet att det finns så mycket bättre sätt.
Anmälan
Tidningen Ridsport hade publicerat en artikel om anmälaren som hängde ut hen som djurmisshandlare. Detta på hörsägen från Aftonbladet. Det fanns inga anmälningar eller andra bevis som styrkte att bilder eller filmer var tagna på anmälaren eller dennes anläggning.
Allt var endast spekulationer.
Nu hade även en podd släppts av systrarna Bergåkra via Tidningen Ridsport där de fortsatte att diskutera anmälaren och hens verksamhet på ett sådant sätt att folk förstod att det var hen. Det smutskastade inte bara anmälaren utan hela hens familj.
Allt baserades på vad före detta, missnöjda anställda sa. Anmälaren ställde mer än gärna upp på en seriös granskning, men detta var bara brutalt.
Mediets svar
Mediet svarade genom Susanne Tornberg, ansvarig utgivare.
Tidningen Ridsport bevakade händelser inom ridsporten, men hade också poddar där bland andra systrarna Bergåkra fanns under Ridsports paraply. I det nämnda avsnittet pratade systrarna om hästvälfärd med anledning av Sportbladets granskning av ett stall i Sverige.
Systrarna Bergåkra var väl medvetna om att de diskuterat ett känsligt ämne och hade därför redan före publicering lagt beep-ljud på känsliga delar. Vi ansåg inte att det gick att identifiera anmälaren eller att nya uppgifter tillkommit utöver de som redan var allmänt kända genom artiklarna som Sportbladet hade publicerat.
Efter påtryckningar klippte systrarna bort den del i avsnittet som handlade om hästvälfärd och Sportbladets granskning. Detta skedde efter påtryckningar från Svenska Ridsportförbundets representant.
Medieombudsmannens bedömning
Medieombudsmannen prövar om en enskild och utpekad person drabbats av en oförsvarlig skada genom en publicering. Ett medieetiskt utpekande sker genom att någon typ av identifierande uppgift förekommer om personen i fråga. Prövningen tar endast sikte på den anmälda publiceringen, vilka uppgifter som går att få fram genom en läsares eller lyssnares egna efterforskningar ligger utanför MO:s uppdrag.
Anmälarens person nämns inte på något sätt i publicering 1. De enda identifierande uppgifterna som förekommer rör att det gäller ett större utbildningsstall som specialiserat sig på inridning av unghästar. Enligt min bedömning kan den som saknar inblick i händelserna inte dra slutsatsen att artikeln handlar om anmälaren. Det är därmed i denna del inte fråga om ett sådant utpekande som krävs för att MO ska kunna rikta klander mot Tidningen Ridsport.
Gällande publicering 2 gör jag följande bedömning.
Ridsport engagerar ett stort antal människor i Sverige, såväl på hobby- som professionell nivå. Anmälaren är en professionell aktör och tar emot hästar för inridning från hela Sverige, men även utlandet. Hen deltar i många tävlingar och Tidningen Ridsport rapporterar återkommande om hen. Anmälaren förekommer även i andra tidningar och också i vissa poddar. Således är hen en känd profil inom sitt område. Genom hänvisningen till att anmälaren tar emot över 50 hästar för inridning per år, till reklam som hen varit med i, att hen ofta är med i resultatlistor och att hen driver ett av Sveriges största inridningsstall bedömer jag att det skett ett utpekande, om än huvudsakligen för personer som har stort intresse för eller befinner sig nära den professionella verksamhet som det handlar om.
Ett utpekande med skadliga uppgifter innebär inte per automatik att personen i fråga lidit en oförsvarlig publicitetsskada, utan bedöms utifrån allmänintresset av publiceringen, den utpekades ställning, de belägg som mediet har för sin publicering och den enskildes möjligheter till ett bemötande av uppgifterna.
Frågor om djurhållning och djurskydd har ett stort allmänintresse. Därtill är anmälaren ett känt namn inom hästvärlden. Många anlitar hen. Anmälaren är med på de största tävlingarna, hen har rönt stora framgångar och har därför en sådan ställning att hen måste tåla granskning. Jag har därför inte något att invända mot att ämnet har diskuterats i den aktuella podden.
En publicering i Aftonbladet utgör grunden för samtalet mellan Cecilia och Emilia Bergåkra och de förmedlar sina tankar och känslor kring det de har läst och sett i Aftonbladets publicering. De delar även med sig av sina egna erfarenheter av hästar som farit illa av hur de blivit hanterade och hur det har påverkat hästarna negativt. Det är i sig helt i sin ordning och ingenting MO har synpunkter på. Podcast-formatet ska ge möjlighet till ett fritt resonerande och en möjlighet att förmedla en personligt präglad historia.
En grundprincip inom medieetiken är dock att ju hårdare kritik som riktas mot någon, desto större krav ställs på att den som kritiseras får svara och komma med sin version av saken.
Systrarna är i sitt samtal genomgående mycket kritiska till det som framkommit gällande stallet. Trots det återges inte anmälarens svar till Aftonbladet och det har inte framkommit att anmälaren på något sätt blivit kontaktad av det anmälda mediet för ett bemötande.
Min sammanfattande bedömning är därför:
Podden har tagit upp ett angeläget ämne och det har varit relevant av programledarna att diskutera det utifrån vad som framkommit av Aftonbladets publicering.
Anmälaren har dock pekats ut för en viss krets – till och med mer än i ursprungspubliceringen – genom referenser till både Aftonbladets publicering och vissa ytterligare uppgifter. Mediet borde därför ha ansträngt sig för att ge anmälaren möjlighet att svara på kritiken och inte minst borde hens inställning till det som hen kritiserats för ha lyfts fram i podden.
Att så inte har skett ska inte lastas de unga poddarna – ansvaret för att bemötandefrågan hanteras medieetiskt korrekt faller på mediet som väljer att publicera podden, framför allt dess ansvarige utgivare. Genom bristerna i bemötandefrågan har anmälaren utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada. För det bör mediet klandras. Att inslaget sedermera avpublicerats medför inte någon annan bedömning.
Ärendet hänskjuts till Mediernas Etiknämnd.
Ärendet hos Mediernas Etiknämnd
Tidningen Ridsport har framfört att det inte är möjligt att identifiera anmälaren och att systrarna klippt bort den del av avsnittet som handlade om hästvälfärd och Sportbladets granskning.
Anmälaren har framfört att även systrarna borde klandras.
Mediernas Etiknämnds bedömning
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Tidningen Ridsport för att ha brutit mot god publicistisk sed.
I beslutet har deltagit ordförande Kristina Svahn Starrsjö samt Martin Schori, utsedd av Publicistklubben, Alice Petrén, utsedd av Sveriges Radio, Thomas Nilsson, utsedd av Sveriges Television, Hermine Coyet Ohlén, utsedd av Sveriges Tidskrifter, Kajsa Stål, utsedd av TV4, Ruth Mannelqvist, Göran Collste, Gertrud Åström, Anders Forkman och Karin Johannesson representerande allmänheten.
Dessutom har Andreas Ekström, utsedd av Svenska Journalistförbundet, och Kerstin Brunnberg, utsedd av Utbildningsradion, varit närvarande vid ärendets behandling.